Jag vandrar runt Kyrksjön i Ljusdal. Jag brukar göra det de där dagarna när K har personalmöte i kommunhuset. Om jag orkar. Om jag känner för det. Som jag alltså gör idag. Jag har några timmar att slå ihjäl de där dagarna nämligen. Den där rundan har ihjäl en timme. Ungefär. Rätt skön runda dessutom. Friskar upp sinne och kropp. Snöfritt i princip här nere.
Men jag är i rätt dålig form efter förra årets antibiotikakurer och sjukhusliggningar, det blev alldeles för lite vandrande helt enkelt. Jo, jag var väl inte i bästa form före heller. Om man nu skall tillämpa ärlighet. Erkänna. Men formen var åtminstone bättre än nu. Konstatera. Erkänt.
Men jag klarar alltså en entimmes runda. Fort går det förvisso inte. Det är lite “mammut ute på promenad”. Det är i alla fall så jag ser på mig själv där ute på vandringen när jag hör lätta fötter närma sig bakifrån. Jodå några sekunder senare springer en tjej i tjugoårsåldern förbi. Det är sådan där femtiokilosjogg. Lätt och smidigt. Hon har bra kondis. Flyter fram. Det är rent av vackert att beskåda. Ja och jag blir såklart avundsjuk. Sådär hade man ju velat springa det här varvet. Lätt och graciöst tagit sig runt. Inte så här tungfotat och mödosamt som jag tar mig fram. Jodå, man hade fått lubba några varv för att få den där timmen att gå men vad hade det gjort. Det är som dans. Jodå, jag är avundsjuka som klarar den konstformen också… Mycket avundsjuk. Liksom.
Biblioteket är min andra lösning för att fördriva tid vid de här tillfällena. Alltså träder jag in där efter avslutad promenad. Sätter mig vid ett fönster som har ungefär samma kalldrag som mina fönster på låtsaskontoret där på kullen. Man känner sig alltså hemma på direkten. I en annan del av lokalen sitter några andra som är lika eljest som jag är. Skillnaden då möjligen att jag har diagnostiserats som normalstörd, dom med en och annan diagnos av annat slag. Dom prata om andra världskriget. Kollar på bilder. Läser bildtexter. Det går snabbt. Där finns jäkligt mycket kunskap i det där gänget det förstår jag direkt. Inga ytliga grejer heller. Viktigt kunskap. Var och en av dem skulle med lätthet kunna ställa sig upp och föreläsa om ämnet utan minsta förberedelser. Ja och så matematiken då. Någon säger ett födelseår och ett dödsår. Två sekunder senare säger någon annan “han blev 94 år då”. Det upprepas några gånger. Själv har jag en stund kvar innan jag själv kan räkna ut samma sak. Man undrar liksom varför vi kastar bort värdefulla människor bara för att de upplevs som annorlunda av de som tror de är “normala”. Vore det inte bättre att kasta iväg några influensers på sophögen istället? Liksom.
Jodå, jag har en tredje anhalt också. Coop. Där kan man få sig en Cappuccino för en tia. Tar en sådan. Sitter där och tittar sen. Men ser såklart inte så mycket. Ansikten är det som försvunnit mest i kataraktland. Dödar således nästan en timme där också. Handlar kattmat, yoghurt, frukt och potatissallad och åker hem. Men… halva dagen finns kvar när vi kommer hem. Man får inte glömma det! Liksom.
