Det hör inte till vanligheterna att man går ut på kvällen den tjugosjunde januari och det regnar ute. Ovanligt rent utav. Det börjar till och med bli så att en stor del av snön här på kullen nu är borta. Lite aprilkänsla är det allt fast utan vårlig småfågelsång och ljus som tagit sig tillbaks. Nu säger prognoserna iof att mer snö är på ingång. Men den där isiga kärnsnön som är så seg att smälta bort där på våren den är till stor del borta nu här på kullen. Just det lovar kanske en tidig vår, något vi definitivt inte är bortskämda med. Men som vanligt, den som lever får se. Första året vi bodde här snöade det på midsommarafton. När sommaren kommer vet man alltså aldrig. Inte ens om den kommer. Ännu osäkrare är vårens ankomst. Har man tur är den där i april. Har man otur är den här i maj någon gång. Men hoppet om en tidig vår finns där självklart. Vi ligger hur som helst rätt ganska precis vid snögränsen just nu som det ser ut.
Både sotning och sophämtning imorgon. Mer händelserik kan inte en dag vara i mitt liv. Numera. Japp, det finns något patetiskt såklart i det konstaterandet. Fast jag tar den insikten med jämnmod.
Låtsasjobbar fortfarande mot “klar”. Det går såklart alldeles för långsamt. Men manualer, exempel, installationer, debugging tar också tid. Tänk vilken lyx om man bara skrev kod. Lämnade över till andra när man stod där och sa “klar”. Fast det finns såklart en glädje i det där att göra alltsammans själv också. Att göra det på riktigt och fullfölja hela vägen. Det har ju blivit några varv av det där i livet nu. Hur många till orkar man med?
Men va fan liksom. Sitter jag här och skriver strunt blir det ingenting och noll. Så det får bli slut på det. Ögon som värker är också ögon som måste göra sitt jobb. Japp, de gör RIKTIGT jobb till skillnad från mitt låtsasjobbande.
