Det är dags för mycket. Bland annat en release av kärngrejer då äntligen. Fast det har såklart redan varit några sådana redan de sista veckorna. Men jag skall inte tjata så mycket om de just här. Varken det som kommer eller det som redan är levererat.
En release är ingen stor händelse här på kullen. Det spelar ingen roll att det är tusentals timmar bakom den. Man släpper ut sakerna i världen och sen börjar man om. I bästa fall andas man in och andas ut några gånger däremellan. Det är inte värre än så. Fast det fanns såklart tider när man tänkte att någon skulle säga “OJ” eller så där ute i världen. Men det var för länge, länge sedan man ens lyssnade efter sådant.
Fast just den här rundan har såklart varit en kamp. Mycket enhandsknappande och på senare tid med skärmar nästan inpå näsan har det varit. Envishet har varit ledordet. Fast egentligen är väl inte heller det en skillnad mot förr. Att försöka färdas mot “klart” är alltid en kamp. De flesta tycker väl ändå det verkar enkelt och lätt.
Fortfarande lite halvsjuk sådär så skall jag gå och lägga mig. Sömn är ofta den bästa medicinen. Kroppen en fantastisk apparat som hanterar saker. Ja och allt det där är ju den man är. Man skall vara tacksam mot det där maskineriet som oftast tickar på utan att klaga ett endaste dugg.
Men min dag slutar alltså här och nu. Förhoppningsvis får man den där dagen imorgon också då så att man kan sparka ut grejerna. Men sådant vet man såklart inget om idag. Man kan bara hoppas nu och vara tacksam imorgon om man vaknar till en ny dag. Spännande tycker jag nämligen fortfarande att det är att leva. Det finns så mycket kvar som man fortfarande vill testa och prova. Ja och jag vet att det är en ynnest att fortfarande känna så. Att inte ha blivit mätt och trött på allt.
Så godnatt!
