Världen liksom darrar där ute. Ingen vet hur allt det här kommer att sluta. Jodå, bättre blir det alltid till slut. Någonstans där borta. Just det är inbyggt i det svarta, i svårtider. Klarar man dem kommer man ut som en bättre människa och i en ljusare värld på andra sidan. Det finns en risk för att bitterheten tar en också såklart. Att fastna där är värre än att drabbas av cov19. Eller Sars cov-2 om man nu då vill. Virus eller sjukdom. I omvänd ordning då.
Fick tid till förundersökning för kataraktoperation om en dryg vecka idag. Stor glädje såklart. Hopp om bättring där. Innan skärmarna måste hängas på glasögonen.
Det är svårt att tänka sig idag att gamla företag klarade krigsår och depressioner utan att säga upp folk. För åtminstone var det så i Edsbyn till stor del. Under svåra tider samarbetade man. Hittade på nya idéer som förde hela samhället framåt. Ägarna mötte de anställda och deras familjer i vardagen. Det gick liksom inte att smita undan ansvaret. Allt sådant där tog väl slut på sjuttiotalet. Konsolideringens årtionde. Huvudkontor hamnade långt ifrån de som arbetade. Ägandet fanns ännu längre bort. Permitteringar och neddragningar var den första lösningen som alltid togs till när det blev kärvare. God ekonomisk politik kanske. Men knappast mänskligt. Och människor är vi. Vi klarar oss inte utan varandra. Fast det finns dom som verkar tro det. Deras “HJÄLP” hör alltid högst i de här tiderna.
Fast svammel såklart.
Var rädd om er där ute. Alltså, ducka när någon nyser…
