Jag äter elefant. Vågar inte räkna hur många tuggor… ja komponenter… delar… det handlar om. Räknar jag efter går jag säkert upp och lägger mig. Omedelbart. Det är nämligen omöjligt. I alla fall ensam. Samma sak gäller om en tanke “varför” eller “till vilken nytta” skulle smita in obemärkt i huvudet. Koncentrerat låtsasjobb är bästa tankemuren man kan bygga. Så jag ägnar mig åt det. Bortkopplar mig från världen.
Men jag deklarerar såklart idag också. Grejar med vattenmätarinstallatörer som jag inte vill ha hit under eldningssäsong (Det kostar nämligen en massa pengar). Grejar med bygglov hos kommunen för mitt evighetsprojekt. Ja kanske går det… Ja och lite annat. Men mest fokus på att släppa ut saker alltså som det låtsasjobbats med under det senaste året. Terapi kanske kanske allt det där egentligen kallas i min ålder. Inte den heller har väl något reellt syfte utom att få tiden att gå.
Ute sjunger fåglarna. Ja medans solen var uppe. Själv drar jag ner persiennerna. Mörklägger. Galet eftersom det är ljuset man behöver nu. Men man får helt enkelt bestämma sig och låtsas att solen inte lyser. Hur som helst finns det inget alternativ. Trotts trettio centimeter mellan ansikte och skärm så går det inte att ha söderlägessol brassande in genom stora skolfönster. Det spelar ingen roll att den är åtta minuter bort.
Kommer eventuellt få operera min grå starr direkt nästa vecka. Återbud. Det var en av dagen stora överraskningar. Positivt såklart. Om det nu blir så. När jag sa att jag skulle åka buss och tåg och buss igen undrade sjuksköterskan om jag inte hade någon som kunde skjutsa mig. Nej, är det enkla svaret. Det har jag inte. “Vad synd” sa sköterskan. Men ger jag mig fan på det så hittar jag säkert hem igen. Jag är bra på att ge mig fasiken på saker. Hamnar man någon annanstans så kan väl det också bli spännande på många sätt.
Liksom!
Boken jag läser, den som handlar om en pandemi, är skrämmande lik det som händer nu i verkligheten. Jag försöker klaga hos K som valt den. Men hon lyssnar inte på mig. Slår dovörat till. Men jag läser nog klart. Ja och hoppas att det och allt inte blir fullt så jävligt som det beskrivs i boken.
Jag är lite fundersam på Kina förresten. Varför har smittspridningen avstannat där? Ingen annan verkar ju ha lyckats begränsa spridningen med särskilt lyckat resultat! Borde det inte finnas en ledtråd att hämta i just detta faktum? Kanske är Kineser bara lättare att isolera. Men har svårt att tänka mig det. Det finns alltid folk som inte lyder, som drar iväg, ställer till saker. Alla kan ju inte dragit iväg till andra länder.
Liksom.
Man vet inget. Jag flyttade min fria del av pensionen till den statliga fonden i höstas. Tror det var ett lyckat drag. Känns som det här kommer att ta tid att få ordning på.
Atchooo!
Tror inte jag skall tugga mer ikväll…
