Hmmmm… Just nu känns det som snöhögshelvetet har övertaget…
Categories
OK
Month: April 2020
Categories
Vinnare och förlorare
Jag vet ju att jag (OCH våren) är vinnare här till slut. Men “snöhögen” är faktiskt fortfarande kvar idag med. Men precis som med allt annat jag håller på med gäller det att ha stora mått av tålamod. “Vägen är målet” och allt det där ni vet. Jag vinner till slut. Våren med. Liksom.
Alltså. Sova. Nu JA!
Liksom
Categories
Ändå lite mindre nu
vs.
Leve våren.
Hurra! Hurra! Hurra!
Categories
Europe efter Täppas
Jodå, tamefan, det är 1-0 till snöhögen där ute idag. Den är kvar. Retligt nog. Jovisst. Men jag behöver bara på människors vis gå ut och sparka lite på den så försvinner den snabbare än snabt med en liten suck. Men det tänker jag inte göra. Nope! Varför då då säger du? Om den nu irriterar så förbannat mycket? Inkonsekvens detekterad. Liksom. Jo jo jo säger jag. Även irriterande saker kan man betrakta och lugnt låta naturen själv ta han dom. Ungefär som att man alltså inte måste plocka alla vackra blommor för att de är så vackra. Den låga människan. Alltså stå över den. Inte alltid blanda sig i och äga tingen. Bli större.
Fast den där skithögen är dödsdömd. Det vet jag. Så låt den ligga där en dag eller två till då. Sen så. Sommaren vinner. Japp, och jag med den.
Egentligen ägnar jag såklart inte många tankar åt den där snöhögen alls. Men något skall man väl skriva om här också såklart.
Idag kan man nog säga “Hosta avklarad”. Möjligen lite resthosta kvar. Inget man kan klaga på med något allvar. Snorar dock fortfarande. Funderar på om jag kanske alltid gör det. Nåja. Ser dåligt. Annars är det inget större fel på mig idag. Nädå.
Skrämmande sugen på chips. Men på en måndag…. Näääää,,,, någon måtta får det ändå allt vara. Men på lördag kanske. Om man kommer ihåg ända bort dit att man är sugen på chips. Ja och om man fortfarande är det. I min ålder är det inte alls säkert med någondera. Kan sluta med en chokladkaka.
Egentligen borde man kräkas lite. Bara för saken skull. Eller av solidaritet. Men det gör man inte. Även solidariteten har sina gränser. Sen måste man såklart fråga sig vilka man är solidarisk med om man nu då satte igång att kräkas. Av solidaritet alltså. Men världen borde i varje stund innehålla minst två som kräks. Det borde alltså hålla. Soldaritetskräkandet.
Fast “pratadet” om att kräkas fick mig att tänka på mat. Jag blev helt enkelt hungrig. Japp, så kan det gå. Det är en detalj som är enkel att ordna. Kylskåp. Mikrovågsugn. Tallrik. Gaffel mot mun. Drick. Sätt på kaffe. Rapa. Svårare än så är det inte.
Jodå.
Liksom.