K säger att Björktrastar och Starar är här. Själv ser jag dem såklart inte i år. Det finns såklart en sorg där. Att inte få välkomna budbärare av en ny tid. Men en sak är helt säker. Jag vill inte leva på en plats där flyttfåglarnas återkomst en dag såhär på våren bara går förbi som en annan dag vilken som helst. Där jag bor skall den dagen vara en stor dag när man blir glad och upplyft i sinnet av det käraste av återseende.
Japp, det är väl därför jag bor här. För att inte glömma verkligheten, ha den nära, det som är viktigt. Visst, jag tycker också att en guldbro är häftig. Men jämfört med flyttfåglarnas återkomst är det ingenting. Det till synes lilla är det stora och omvänt.
Livet knatar annars på. Det hostas lite fortfarande såklart. Men mindre och mindre för varje dag. Hopp kanske. Kanske finns det ett avslut på det här. En ny början. Ja antagligen. Saker kommer och går. Í alla fall tills dom inte gör det längre.
Knappar. Jo man kan kalla det låtsasjobba. Kroppen lider i de nyfunna och av nöden tvungna arbetsställningarna. Ögon och huvud deltar också i det där lidandet. Men rader växer fram i editorn. Tester går igenom en efter en. Man får inga priser såklart för att plåga sig såhär. Men jag önskar inga heller. Att finnas i det där räcker för mig. Priser och ovationer gör mig dessutom bara för det mesta riktigt nedstämd.
Värmen är här idag. Den är också den en kär vän. Efterlängtad såklart. Prognosen säger femton grader i två dar. Det borde åderlåta de sista snöhögarna. Snöhögar som är som termodynamiska demonstrationsobjekt den här tiden på året. Täck dom med lite bark så är dom kvar till juli.
Inne på låtsaskontoret innebär såklart värme ännu mer värme. Upp med alla dörrar alltså. Ner med persienner. Av med strumpor för att känna på sommarens eviga barfota tid. Jo, här åker strumpor av i juni och på i slutet av augusti. Egentligen borde man väl gå naken hela den där tiden också, men så långt har ännu inte galenskapen nått ens här.
Men dags att låta en här dagen ha sin början. Jag känner varje dag det som om jag håller på att förändra världen med mitt låtsasjobb. MEN, inser såklart att världen aldrig kommer att upptäcka det där. Fast mig gör just det såklart ingenting. Jag har väntat tjugo år och mer på en uniform lösning. Men ännu har ingen presenterats. När den gör det, för en dag händer det såklart, japp, då skall jag pensionera mig på riktigt. Lovar! Men den dagen är alltså inte idag.
