Snälle N. ger mig sin gamla monitor nu när han själv har skaffat en ny. Det betyder ett stor lyft här nere på låtsaskontoret såklart. Nu ser man hela menyerna igen när man högerklickar. Bara det liksom. Att editera på en 22″ är en helt annan sak än på en 15″ såklart.
“Man blir så skyldig” skulle min mor ha sagt om hon levat. Ja och det är ju sant. Känslan finns där. Det är väl i princip bara datorlådan kvar nu och som inte är “ärvd” från sonen. Vi får helt enkelt se till att reglera den skulden i framtiden på något sätt.
Knappar vidare så länge.
ps Men kan definitivt konstatera att ~åtta år gammal teknik är helt ok för att jag skall kunna utföra mina enkla dagliga låtsasuppgifter utan minsta problem. ds
