Jag ser bara den där bilden som hastigast. Jag låtsasjobbar och har tankarna på andra ställen. Den där sidan där bilden finns med ligger liksom bara uppe. Så som sidor ofta gör. Men något äter sig in i mig. Tanken att Max von Sydow – han bak i mitten på bilden – allt ändå är bra lik min morbror Hasse. Ja Hasse är död sedan många år. En kär person. En av de snällaste i världen. En sådan där det inte finns så många av. Inte då. Inte nu. Japp, lika är de…
Tanken sitter kvar. Mal på. Jag måste titta på bilden. Den är inte från utvandrarna. Jamen, det ÄR ju Hasse. Med hela sin familj. Slotterfika kanske. Vilken jäkla kanonbild. Roligt eftersom jag inte har någon bild på Hasse. Laddar ner den. Fast sen läser jag texten. Kusin Lars är död. En namne. En ungdom från mitt perspektiv. Tråkigt. Väldigt tråkigt.
Vi har ingen kontakt i egentlig mening. Generationen före oss var väldigt nära varandra. Också bland kusiner. Nu i generationen efter hälsar vi som mest på varandra när vi råkar stöta på varandra. Inte mer. Fast Hasses barn är nog de som är närmast ändå. De som det gått så jäkla bra för. Som har sådan talang. De som morsan värnade om så.
Fast död. Den är en följeslagare i med i min ålder. Man vänjer sig såklart aldrig. Det vore simpelt och okänsligt. Men man blir inte heller förvånad längre. Ju längre man lever ju fler döda kretsar runt ens åldrande person. Det är inte så roligt. En väg som bara leder mot total ensamhet.
Jag hoppas Lars var lycklig.