Month: June 2020

Kanske inte oproduktiv, men i alla fall lågproduktiv. Dagen alltså. Jag tämligen missnöjd. Men har såklart varit med förr. Livet innehåller sådana här dagar. Man måste ta sig igenom. Fast de suger. Låtsasjobbar man på så kommer lusten och inspirationen till slut. Alltid. Att aldrig ge upp gäller alltså.

Annars sol. Ännu mer sol. Och mer sol. Imorgon SOL och dan efter det SOL med jättetypsnitt. Trettiotvå grader skriker prognosen. Där någonstans försvinner produktiviteten också dagar när man är i flytet. Man får ge sig. Sitta på en stol och stirra. Vänta ut. Eller också kör man. Finns fläktar.

Koltrastsång idag också. Men avtagande. Vill hålla kvar. Men bestämmer inte i det där. Inte i mycket annat heller för den delen.

I det där ligger en annan i lä. Men en sponsor (stöd Rusoku). Inte dåligt det heller. Otroligt tacksam är jag för det. Support utifrån är jag inte van vid. Definitivt inte.

Fast inga tårar fälls för det.

Nope.

Åtminstone inte hittills.

Fast man borde såklart lägga ner alltsammans och göra något annat istället. Bara idioter dunkar huvudet om och om igen i samma gamla vägg. Ja och en annan har hållit på med det i tjugo år nu snart.

Fast…

Ja inte vet jag. Sjukdom kanske. Eller död. Kanske det enda som ger ett avslut. Eller en djävulsutdrivning, en exorcist som driver ur alla fixidéer ur ens huvud. HJÄLP liksom.

Fast 496 dagar… kvar… att fundera på.

Läskigt.

Mörkare ute än det varit på länge nu. Hur är det möjligt. Några dagar efter midsommar när det knappt blev natt. Kommer aldrig fatta vad som händer vid den här vändpunkten. Vid vintersolståndet segar det minsan på innan minuterna börjar ticka på till ljusets favör. Men vägen mor mörker den går med rekordfart.

Fast man får leva med det.

Inte ens svårt är det.

Liksom.

Fönster upp. Dörrar upp. Sätter på en tvättmaskin. Kaffe. Normalt dricker jag te på morgonen – men idag, ja va fan.

Det är en morgon som påminner mig om England. Jag jobbade där en sommar. På ett lager. Varje morgon var såhär nyväckt sommarskör och vacker när vi åkte fort på smala vägar kantade av taggiga häckar från Leicester till fabriken utanför staden tidigt varje morgon. Det enda som saknas här och nu är diskjockeyn i radion som för evigt kopplade ihop ett gäng låtar med den sommaren. F.ö. antagligen den enda sommar som jag klistrats med epitet som “handsome”.

Fast jag stannade inte. Kunde nog gjort det. Borde kanske ha gjort det. Men ville till universitet och nya världar. För att jag kunde och för att ingen trodde på det.

När Ulf Lundell pratar kärleksfullt om Koltrasten känns det såklart som han tar den lite från mig. Nope, inte för att den är min. Men kan jag någonsin ens berätta om min kärlek till den fågeln, eller till fåglar över huvud taget, här på bloggen, annorstädes, utan att man säger att jag försöker härma honom där på Österlen. Inte hjälper det att man var först. Med råge till och med. Skitgubbe. Tjuvgubbe.

Nåja.

Han kan få leva.

Tar man bilder ute så blir dom som efter applicering av Googles grönfilter av sig själva. Snacka om grönt. Midsommargrönt. Älskar den där färgen. Grönt och gult är mina favoritfärger. Lugnet och galenskapen. Schizofreni.

Idag tre veckor sedan operationen av öga två. Sista dropparna ur dyr flaska i ögat nu på morgonen. Sen skall jag kunna leva i det närmaste normalt. Se. Fast en månad till innan man kan tänka nya brillor. Det skall stabiliseras. Fast klippa gräs borde jag väl kunna göra nu alltså. Får vistas i dammiga miljöer igen. Vår gräsklippare täcker föraren med gräs. Som synes av bilden ovan så finns behov av gräsklipparbrum. Men skall väl klara det nu då. Öga ett skaver lite. Men förhoppningsvis skall det där gå över det också vad det lider. Man står ut.

Fast den där längtan att sätta sig i en bil och bara dra iväg finns i mig fortfarande. Den är starkast såhär på sommaren. Alltså, full tank och iväg utan mål. Sen fler fulla tankar efter att den första är slutsörplad. Men alltså utan att komma fram. Kanske komma tillbaks sen. Eller hitta en ny plats att lägga sin hatt på. Ja, alltså komma fram trots allt fast man inte tänkte sig det när man reste.

Men nu får den här dagen börja rulla på och lägga sekunder till historien om mitt liv. Ingen historia som kommer berättas såklart. Det skulle bli för många “gäsp”. Jag har försakat vännerna och de som varit mig nära för det som brinner i mig. Den där elden som alltid brunnit djupt i mig och som är osläckbar. Men vad vore jag utan den?

Kaffe!

Osedvanligt låg inspiration och därmed låg verkningsgrad plågar mig under kvällen. Kan ha att göra med en natt som innehöll mycket spring till närmaste toalett. Problem vi gammelgubbar har. En del av oss i alla fall. Man tömmer. Tror man. Men tömmer inte. Måste upp igen om en timme. Eller en halv. Det gäller att kunna somna snabbt. Oftast kan jag det. Men ibland hjälper inte ens det. Man får leva med sömnskuld dan efter. Den som gör sig mer påmind ju längre dagen lider. Ja veckan med förresten.

Ulf Lundell avlyssnad idag. Nåja liksom. Man kunde varit utan den lyssningen också och inte blivit leden för det. Som så ofta med Sommar i P1 så är de avsnitt man förväntar sig skall bli bra, sällan de som är det. Just därför gäller det att kasta bort alla förutfattade meningar och lyssna på allt. Ofta får man sig en käftsmäll – hårt rakt i fördomssinnet – och hittar guldkorn där man minst anar det.

Bokhyllan bakom mig står allt oftare orörd. Man hämtar mer och mer information på nätet. Man skriver ut mindre och mindre. Till och med jag som hävdat att de tomma bokhyllorna varit tydliga tecken på tomhet. Jodå. Jag som skrivit ut lådvis med papper. Läst också. Snudd på försörjt ett helt arbetslag inom skogsindustrin. Men inte längre alltså. Kanske dags att elda böcker som nu bara står där. Jo det har väl hänt några gånger redan. Det svider i en bokälskares själ att göra sig av med böckerna som betytt så mycket för en. Men samtidigt, böcker skall läsas och användas. De är inte status eller prydnadsföremål. Sorgligt när de bara står där olästa. Oanvända. Blir till papper och trycksvärta. Jag är ingen samlare.

Koltrasten sjunger. Men en kortsjungare har intagit kullen i år. Det är inte de där långa serenaderna. Men hänförs gör ju jag likafullt såklart. Laddar den där sången så att den finns kvar inom mig under mörka höstdagar och under vinterns värsta iskalla nätter. Att plocka fram då – ja man krossar glasrutan med den röda hammaren – och få igång trögflytande blodströmmar med. Som en hjälp att överleva mörkertid och kyla som aldrig tycks ta slut. Bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Fast ibland, japp, då vill man bara ge upp. Lever allt för mycket “in the void”. Försvinner mer och mer in i det där ingenting där inget alls betyder något. Men vet ju hur det svänger också. Ena sekunden är man här, den andra där. Som en känd kråka som skulle ut och åka. Det kan gå undan när man gör det. Man avgör till stor del själv om man vill stanna i dikena efter att man kört ner i dem. Att man slinker hit och dit. Det är däremot oundvikligt och en del av livsresan.

Fast en del verkar bara sitta hårt fastspända på en räkmacka och det går framåt, nedåt, uppåt, hur lätt som helst. Fast tittar man närmare är det aldrig så enkelt som det ser ut ändå. Det lär man sig med åren. Det ständigt enkla, ständigt framgångsrika är bara lögnares och illusionisters verk. Det är alltid en kamp.

Men nu en måndag som håller på att ta slut. Bli till tisdag. Just här. Man hoppas på en bra dag. Man hoppas på att vara en av de levandes också då. Jag tror på tisdagen den här veckan. En kanondag. Japp. Säkert.

Godnatt kamrater.