Month: June 2020

Måndag. Men dagars namn spelar ingen roll egentligen. Inte längre. Fast lördag, söndag. Affärstider och arbetstider. Man kan inte komma undan riktigt. Såklart. Det löpande bandet kräver hålltider. Själva rörelsen sker i tiden. Även om man hoppar av återstår beroendet.

Väntar på Ulf Lundell. Sommar i P1. Har lyssnat på Greta, oerhört tröttsamt som ett Sommar av en idrottsstjärna eller en affärsman. Uppräkningar. Namedropping. Undergång. Men rätt har hon såklart. Sen Shima Niavarani. Underhållande. Man kommer närmare den hon verkligen är. Det är där Sommar i P1 har sin styrka. Bedrifterna. Karriärerna. Ointressant. Vägen dit. Varför. Sårbarheten. Svagheterna. Intressant.

Fast man kan lyssna på UL redan på morgonen såklart. Tablåradio behövs inte längre. Men ibland är det lite skönt med schemalagt, som gammelgubbeprat. Ja annat schemalagt prat också. Om man lever utan annars. Fast oftast är det såklart skönast utan alla passtider och hålltider.

Men Sommar i P1 är en klar favorit. Skulle man kunna leva utan? Kanske. Man kan leva utan det mesta. Men ett guldkorn i tillvaron skulle försvinna. Så man njuter. Lyssnar. Tar till sig. Det är den där nyfikenheten på människor igen. Den som gör att jag gärna både tjuvlyssnar och studerar när jag befinner mig som en vanlig människa bland människorna.

Kallt idag. Är man en fryslort som jag så tycker man det. Huttrar. Men solen tittar fram nu. Det finns hopp men stänger öppna fönster. Men vid strumporna går gränsen. Dom får stanna i lådan tills det blir värre eller höst.

Fast nu. Snart. (Kan man skriva så?). Antagligen inte – NEJ. Men snart. Sommar i P1, Ulf Lundell. Tror jag blir bra. Fast först land och sjöväderrapport. Viktiga grejer. Om man är på sjön. Annars får det komma och gå. Vädret. Mullrar det. Dra ur. Regnar det. Ställ in vattning. Det är lugnt. Sol. Det växer så att det knakar. Överallt. Hurrar på det. Givetvis.

Men nu så…

Borde väl påpeka att båten from lördag (23:44) nu seglar norrut igen. Fast det finns såklart ingen större anledning till oro ännu. Mycket ljus skall vänligt strila genom gröna blad innan kalla höststormar tar över.

Egentligen är jag inte så mycket för det där perfekta. Att söka det. Att vara tvungen att ha det. Jag är fullt nöjd med normaliteten. Men den här midsommaren är perfekt. Det finns inte så mycket mer som jag kan önska mig. Jo, om jag nu måste, kanske hav. Vågor. Doft av tång. Men det är inte viktigt. Resten finns där. God mat. Koltrastsång. Väder som värmer. Till och med en bra film finns där till slut. Det blir tre dagars grillning. Hammare och spik och friskt virke däremellan. En bok. Kaffe. Glass. Jordgubbstårta. Inte en droppe alkohol. Inget ovanligt med det. Sol, vindar som lätt smeker ens kind. Njutning i en trädgårdsstol medans solen nästan går ner. Natt bjuds det inte på nu. Bara halvmörker.

Sådan skillnad det är från förras året. Sjukhus. En påse antibiotikadropp, tre gånger per dygn. Jag kunde vandra i Boulognerskogen en stund mellan de där droppen. Njutning då också såklart. Men själv i en värld där folk umgicks med varandra. Lufthål. Hemlängtan.

Jag är nöjd alltså.

Inte illa.

Tack!