En tallrik fil, macka, lingongrova med ost. Ute i solen. Svårare än så är det inte. Sen står man sig till kvällen. Ja kaffe såklart. Men det får inmundigas inomhus. Få igång gammal ocool gubbe.
Såklart.
Kan man gå och äta lunch en halvtimme tidigare än man normalt brukar gå och äta sin lunchmat?
Ja det kan man…
Såklart.
Allt annat vore väl bra konstigt ändå.
Liksom.
När man gick i skolan kallade man lunchen frukostrast påminner mig K om. Möjligen är just det en åldersindikation. Men så var det hur som helst.
Hungern liksom sliter i mig idag. Jag tror på att bejaka lustarna. Så NU. Mat. En halvtimme för tidigt. Men va fan! Man får väl ta kvällsmaten en halvtimme tidigare den med då.
Upp med alla fönster! Det är som “släpp fångarna loss”. Hänger tvätt. Står där och lyssnar på fåglarna en stund. Det är lätt att leva nu.
En ny vecka. En ny dag. I omvänd ordning eller huller om buller, eller kanske ändå bak och fram. Vad vet jag? Men jag går in i detta nya med tillförsikt. Midsommar nästa helg. Förra året tillbringade jag den här veckan, midsommar och veckan efter på sjukhus. Gävle. Våning tolv. Infekterad. Har lite att ta igen alltså. Så här skall alltså tas igen.
Jordgubbstårta är beställd till fredagen. Sen grillat. Kanske lite billig cider. Möjligen en nypa godis och lite glass. Får man sen sitta där ute i trädgården en stund på det, eller ännu hellre slänga sig en stund i hängmattan, somna där lätt vaggad, ja då önskar jag mig inget mer.
Fast nu skall jag knappa lite. Det finns en glädje där också. Med öppna fönster blir den ännu större. Koltrastsång och buggfria rader. Jo jo. En drömtillvaro såklart. K har avslutningsfest idag. Sen börjar en enklare tid också för henne. Det är bra det. Det fortplantar sig över kullen allt det där sköna.
Så låt den här veckan ta fart. Låt den här veckan krypa in i oss och stärka oss så att vi långt, långt, LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNGT där borta klara en kall vinter till. Japp, så blir det. Troligen. Ja nära nog bestämt.
Njut kamrater!
Det är den tvehövdade björken. Den som börjar bli några år nu. Den som står där ute på gårdsplanen. Den som kryper över urberget och växer i mager jord nära källsprånget här på kullen. Nu är den den jag ser när jag tittar ut genom fönstret i köket. Alla de löv den bär. Gröna. Nej ljusgröna. Nej, den där speciella midsommargröna färgen har de bladen. Japp, midsommargrönt. Är man svensk så vet man vad jag menar. Ja det räcker nog med att ha bott här ett år för att veta. För att se. Midsommargrön är färgen som dominerar just nu.
Jag ser den på morgonen. Förundras över skönheten. Jag ser den på lunchen och förundras över skönheten. Jag ser den på kvällen och tar synen med mig hela vägen in i mitt innersta. Kan inte se mig mätt på den. Så perfekt står den där. Så vacker. Så fullkomlig.
I sommarnatten lyser stammen som om den var självlysande. Träden har ett inre ljus just nu. Som hjälpljus finns de där för att lysa upp sommarnatten. En natt som aldrig blir till riktig natt nu under några veckor. En natt som verkligen är magisk på riktigt.
Visst. Äppelträden är bedövande vackra med med alla sina blommor. Den gamla damen likaså. Hon som åter bär fram årets körsbärsskörd. Men björken är nog vackrast av dem alla ändå. Hon, jo för det är nog en hon, som stått där genom vintern, som klarat av snöstormarna och nordanvinden. Som hukat när snöplogen kommit för nära under tidiga vintermornar efter en natts ihållande snöfall. Hon som nu är det vackraste som finns.
Fast kanske är det en “han”. Kanske skriver jag “hon” bara för att jag själv är en “han”. Vad bryr sig träd om sådant. Man bör såklart lära sig av det där. Att det är inte så viktigt. Att de får vara hur det vill. Skönhet har inget kön. Inte så många andra epitet heller. Såklart.
Men sommar. Det har sovits med öppna fönster hela helgen. Varma sommarvindar har smekt min kind både inomhus och utomhus. Liljekonvaljdoft har överväldigat mitt luktsinne och skapat minnen av skolavslutningar. Gräsmattan har blivit klippt. Men inte av mig. Tjattertanterna (Bjröktrastarna) har jagat fram och tillbaka på sin jakt i nyklippt gräsmatta. Lyssna – Lokalisera – Fånga. Skatungar har hungrigt ropat efter mer att äta i sitt bo nästan högst upp i den stora gamla granen. Den som trolige stått där längre än människorna funnits här. Den som sett hus byggas och folk flytta in i dem. Sett döda bäras ut och barn ta examen.
Det är en fantastisk tid vi lever i. Japp, trots Corona. Men vi lever. Vi kan ta in. Vi kan njuta. Det är nästan, tametusan, vår plikt att göra just det så länge vi lever. I denna tid räcker det med att finnas till. Liksom.
Koltrasten sjunger här ute. Vackrare i år än de senaste åren. Pavarotti. Ja. Han är tillbaks. Underbart. Om man orkar lyssna.
Telefonen faller sönder mer och mer. Svårstartad. Men har kommit på ett trick. Knäpper man på den – jo då kommer de som skall vara längst upp på skärmen längst ner på skärmen som en liten rand , för övrigt är den svart, svåranvänd är ordet i det läget. MEN tricket… JO, man smäller till den i botten. Det skall vara en redig smäll. Hårt. Vips så fungerar den som vanligt igen. Trodde det där bara fungerande på gamla TV apparater. “Slå på ...” får en helt ny innebörd liksom.
Jag är glad ändå jag. skall ni veta. Möjligen är jag lite ledsen att min reservtelefon, en gammal Iphone 4 inte längre verkar kunna känna igen ett SIM-kort. Till och med testat att byta. Man får alltså antagligen nyinvestera inom en nära framtid. Inte för att jag pratar med så många i telefon (jo K ibland) utan för alla andra funktioner som numera finns på en telefon och som man frekvenet använder. Tvåfaktor autentisering t.ex. Det är ett jäkla sifferknappande överallt nu för tiden.
Annars knappas det här. Kom på att jag kan lägga rendering av VSCP event i den XML fil som jag använder för att skapa manualen. Då kan det ju bli en JSON av den vid behov och sen kan den användas lite överallt för att skriva ut datainnehåller i VSCP event på ett vettigt sätt utan att man måste sätta sig in i för många detaljer. För min del tänker jag såklart på användning i den nya versionen av VSCP Works. Så jag satte igång. Många event är det… Men som bekant ger jag mig aldrig. Dety här blir bra. Om jag jobbar på. Nåja, låtsasjobbar.
jsonata, mustache och mathjs kan göra en förälskad som kombinerade. En gång i tiden har jag hatat Javascript. Slut på det nu. Node.js is the thing! Fast C/C++ är och förblir såklart min hemmaarena.
Kodar såklart med fönster öppna idag. Koltrastsång. Givetvis blir man inspirerad. Lägger man till på det att både äppelträd och körsbärsträd blommar där ute och att gräsmattan är full av gula solar så börjar man nästan kurra. Det blir inte bättre. Nope.
Ja och så nu då helg på det. Skall försöka vara ute. Lämna låtsaskontor för en dag eller två. Lite problematiskt att jag inte kan vara i dammiga miljöer med ögonen ännu. Men man får väl… ja hitta på något odammigt.
Sol skall det i alla fall vara. Gissar att Koltrastar inte ger upp redan nu heller. Borde kunna bli skapligt alltså. Slutar där. På topp liksom.
Lev väl!