Det är den tvehövdade björken. Den som börjar bli några år nu. Den som står där ute på gårdsplanen. Den som kryper över urberget och växer i mager jord nära källsprånget här på kullen. Nu är den den jag ser när jag tittar ut genom fönstret i köket. Alla de löv den bär. Gröna. Nej ljusgröna. Nej, den där speciella midsommargröna färgen har de bladen. Japp, midsommargrönt. Är man svensk så vet man vad jag menar. Ja det räcker nog med att ha bott här ett år för att veta. För att se. Midsommargrön är färgen som dominerar just nu.
Jag ser den på morgonen. Förundras över skönheten. Jag ser den på lunchen och förundras över skönheten. Jag ser den på kvällen och tar synen med mig hela vägen in i mitt innersta. Kan inte se mig mätt på den. Så perfekt står den där. Så vacker. Så fullkomlig.
I sommarnatten lyser stammen som om den var självlysande. Träden har ett inre ljus just nu. Som hjälpljus finns de där för att lysa upp sommarnatten. En natt som aldrig blir till riktig natt nu under några veckor. En natt som verkligen är magisk på riktigt.
Visst. Äppelträden är bedövande vackra med med alla sina blommor. Den gamla damen likaså. Hon som åter bär fram årets körsbärsskörd. Men björken är nog vackrast av dem alla ändå. Hon, jo för det är nog en hon, som stått där genom vintern, som klarat av snöstormarna och nordanvinden. Som hukat när snöplogen kommit för nära under tidiga vintermornar efter en natts ihållande snöfall. Hon som nu är det vackraste som finns.
Fast kanske är det en “han”. Kanske skriver jag “hon” bara för att jag själv är en “han”. Vad bryr sig träd om sådant. Man bör såklart lära sig av det där. Att det är inte så viktigt. Att de får vara hur det vill. Skönhet har inget kön. Inte så många andra epitet heller. Såklart.
Men sommar. Det har sovits med öppna fönster hela helgen. Varma sommarvindar har smekt min kind både inomhus och utomhus. Liljekonvaljdoft har överväldigat mitt luktsinne och skapat minnen av skolavslutningar. Gräsmattan har blivit klippt. Men inte av mig. Tjattertanterna (Bjröktrastarna) har jagat fram och tillbaka på sin jakt i nyklippt gräsmatta. Lyssna – Lokalisera – Fånga. Skatungar har hungrigt ropat efter mer att äta i sitt bo nästan högst upp i den stora gamla granen. Den som trolige stått där längre än människorna funnits här. Den som sett hus byggas och folk flytta in i dem. Sett döda bäras ut och barn ta examen.
Det är en fantastisk tid vi lever i. Japp, trots Corona. Men vi lever. Vi kan ta in. Vi kan njuta. Det är nästan, tametusan, vår plikt att göra just det så länge vi lever. I denna tid räcker det med att finnas till. Liksom.
Koltrasten sjunger här ute. Vackrare i år än de senaste åren. Pavarotti. Ja. Han är tillbaks. Underbart. Om man orkar lyssna.