Day: 23 June 2020

Kanske inte oproduktiv, men i alla fall lågproduktiv. Dagen alltså. Jag tämligen missnöjd. Men har såklart varit med förr. Livet innehåller sådana här dagar. Man måste ta sig igenom. Fast de suger. Låtsasjobbar man på så kommer lusten och inspirationen till slut. Alltid. Att aldrig ge upp gäller alltså.

Annars sol. Ännu mer sol. Och mer sol. Imorgon SOL och dan efter det SOL med jättetypsnitt. Trettiotvå grader skriker prognosen. Där någonstans försvinner produktiviteten också dagar när man är i flytet. Man får ge sig. Sitta på en stol och stirra. Vänta ut. Eller också kör man. Finns fläktar.

Koltrastsång idag också. Men avtagande. Vill hålla kvar. Men bestämmer inte i det där. Inte i mycket annat heller för den delen.

I det där ligger en annan i lä. Men en sponsor (stöd Rusoku). Inte dåligt det heller. Otroligt tacksam är jag för det. Support utifrån är jag inte van vid. Definitivt inte.

Fast inga tårar fälls för det.

Nope.

Åtminstone inte hittills.

Fast man borde såklart lägga ner alltsammans och göra något annat istället. Bara idioter dunkar huvudet om och om igen i samma gamla vägg. Ja och en annan har hållit på med det i tjugo år nu snart.

Fast…

Ja inte vet jag. Sjukdom kanske. Eller död. Kanske det enda som ger ett avslut. Eller en djävulsutdrivning, en exorcist som driver ur alla fixidéer ur ens huvud. HJÄLP liksom.

Fast 496 dagar… kvar… att fundera på.

Läskigt.

Mörkare ute än det varit på länge nu. Hur är det möjligt. Några dagar efter midsommar när det knappt blev natt. Kommer aldrig fatta vad som händer vid den här vändpunkten. Vid vintersolståndet segar det minsan på innan minuterna börjar ticka på till ljusets favör. Men vägen mor mörker den går med rekordfart.

Fast man får leva med det.

Inte ens svårt är det.

Liksom.

Fönster upp. Dörrar upp. Sätter på en tvättmaskin. Kaffe. Normalt dricker jag te på morgonen – men idag, ja va fan.

Det är en morgon som påminner mig om England. Jag jobbade där en sommar. På ett lager. Varje morgon var såhär nyväckt sommarskör och vacker när vi åkte fort på smala vägar kantade av taggiga häckar från Leicester till fabriken utanför staden tidigt varje morgon. Det enda som saknas här och nu är diskjockeyn i radion som för evigt kopplade ihop ett gäng låtar med den sommaren. F.ö. antagligen den enda sommar som jag klistrats med epitet som “handsome”.

Fast jag stannade inte. Kunde nog gjort det. Borde kanske ha gjort det. Men ville till universitet och nya världar. För att jag kunde och för att ingen trodde på det.

När Ulf Lundell pratar kärleksfullt om Koltrasten känns det såklart som han tar den lite från mig. Nope, inte för att den är min. Men kan jag någonsin ens berätta om min kärlek till den fågeln, eller till fåglar över huvud taget, här på bloggen, annorstädes, utan att man säger att jag försöker härma honom där på Österlen. Inte hjälper det att man var först. Med råge till och med. Skitgubbe. Tjuvgubbe.

Nåja.

Han kan få leva.

Tar man bilder ute så blir dom som efter applicering av Googles grönfilter av sig själva. Snacka om grönt. Midsommargrönt. Älskar den där färgen. Grönt och gult är mina favoritfärger. Lugnet och galenskapen. Schizofreni.

Idag tre veckor sedan operationen av öga två. Sista dropparna ur dyr flaska i ögat nu på morgonen. Sen skall jag kunna leva i det närmaste normalt. Se. Fast en månad till innan man kan tänka nya brillor. Det skall stabiliseras. Fast klippa gräs borde jag väl kunna göra nu alltså. Får vistas i dammiga miljöer igen. Vår gräsklippare täcker föraren med gräs. Som synes av bilden ovan så finns behov av gräsklipparbrum. Men skall väl klara det nu då. Öga ett skaver lite. Men förhoppningsvis skall det där gå över det också vad det lider. Man står ut.

Fast den där längtan att sätta sig i en bil och bara dra iväg finns i mig fortfarande. Den är starkast såhär på sommaren. Alltså, full tank och iväg utan mål. Sen fler fulla tankar efter att den första är slutsörplad. Men alltså utan att komma fram. Kanske komma tillbaks sen. Eller hitta en ny plats att lägga sin hatt på. Ja, alltså komma fram trots allt fast man inte tänkte sig det när man reste.

Men nu får den här dagen börja rulla på och lägga sekunder till historien om mitt liv. Ingen historia som kommer berättas såklart. Det skulle bli för många “gäsp”. Jag har försakat vännerna och de som varit mig nära för det som brinner i mig. Den där elden som alltid brunnit djupt i mig och som är osläckbar. Men vad vore jag utan den?

Kaffe!