En fågel och jag. Det är så det känns. Jag förbereder mig för att ge upp låtsasjobbbet för den här dan och fågeln funderar väl på nattsömn den med. Den sjunger hur som helst sorgligt men vackert där en bit upp mot berget och jag sitter på första parkett lyssnandes med vidöppna fönster. Blir lite melankolisk. En känsla jag högaktar. Jag vet såklart inte vad fågel heter. Människonamnet, katalogiseringen som allt måste ha för att finnas. Men det spelar ingen roll för mig. Jag kan njuta av sången ändå.
Fast förr “kunde” man nog fler fåglar. Hade namn på dem. Nu känner jag igen bara några få på lätet. Som med musiken också. Tonerna känner jag igen men det tar en stund innan jag vet vem som åstadkommer dem. Om överhuvudtaget det kommer till mig. Åldersförfall.
Varmt här idag. Man har fått kämpa med koncentrationen. Men en skaplig dag ändå. Nöjd.
Det är gott att leva kvällar som denna. Andra kvällar med. Min begåvning är kanske livslusten. Ja den och förnöjsamheten. Eller “mina gåvor”. För inte har jag jobbat speciellt mycket för det där. Det mesta är ändå glädje mer än olycka. Gudarna skall veta att det har funnits utrymme för olyckligt nedgrävande i sin egen bitterhets grav i mitt liv med. Fast jag insåg tidigt att man alltid har vägval. Man bestämmer höger eller vänster själv. Vilken väg man tar. Sen måste man såklart ta konsekvenserna av den väg man väljer. Välja andra vägar som mildrar om man gått i riktningar som gör ont. Försöka i alla fall. Prova. Tro att det går.
Den sorgsna fågeln har tystnat nu. Efter-midsommarmörker råder. Jag skall vandra upp för trapporna jag med. Läsa en stund. Tillgodogöra mig ord och historia tills ögonen inte längre orkar mer. Då kan ocool gubbe lugnt somna och låta drömvärlden föra honom till platser han inte alls trodde fanns. Det är gott att vara sovandes också efter en dag i låtsasjobbsland.
God natt!
