Postlådan är tom. Dag efter dag är den tom. Jag, trött, ocool gubbe, skall kolla den. Det är en bit. Man vandrar dit. Finner den tom. Idag igen. Går hem. Irriterande. Måste lösa det där. Lådan skall tamefan säga till när det finns post. Varför den inte gör det redan är för att förr fanns det ALLTID post i den varje dag. Men förr är förr och nu är nu. Elektronikprojekt på inflygande.
Fyller på med lite musik. Ni som följer bloggen vet med vad. Håller ännu. Hjälper. Lugnar ner ett behov som alltid gör sig påmint.
Småprojektens tid är icke förbi. Grejar på här på kullen. Är väldigt skönt faktiskt. Detta betyder antagligen att låtsassemesterabstinensen är på övergående. Men “sjukdomen” drabbar mig med full kraft igår på eftermiddagen. Får lägga mig en stund. Det börjar bli löjligt liksom. Dock pigg som en spade idag. Återstår att se hur länge.
Dublin Murders på ettan (SVT-Play) kan rekommenderas.
Fello blir Telia. Man kan aldrig fly Telia hur mycket man än vill det. Man får försöka överleva.
Fast med detta fortsätter jag med allt det lilla. Varför inte liksom?
Sitter här och fyller på med musik in till längtade hjärnceller. Nope inte klar med Smith & Tell ännu. Kan liksom lika gärna skriva några rader under laddningen. Svamla är jag bra på. Dela med mig av (o)vettigheter… nåja… det är sämre med det folkliga och det kvalitativa här.
Kallvädret håller oss fortfarande i ett huttrande grepp. Man tänker Sibirien. Fryser. Men så länge det finns ved finns det råd. Man får elda på. Dock är det åtminstone inte så illa att man måste starta Hulken. Sen skall man väl inte gnälla, om nu ett konstaterande som detta då räknas till den kategorin.
Småprojekteterar. Alltså, utför många mindre projekt. Trevligt. Man liksom känner att man gör något som är nyttigt. Den känslan lyckas jag sällan få till i mitt låtsasarbete. Där fortgår det mest. Till och med efter en release av vad man nu släpper för tillfället. Oftast mjukvara. Men ibland kan ju släppande av en fis kännas bättre än släppet av en ny låt på Spotify. Så man skall inte förringa det jordliga.
Men böcker läses. Sömn intages. Film likaså. Det går alltså inte att klaga på ett endaste dugg. Till och med förkylning är i avtagande. Tror jag. På den sista punkten kan man inte vara helt säker dock. Abstinensen kvarstår dock. Man liksom darrar, men svettas åtminstone inte.
Den gamla damen utanför fönstret verkar bli generös med körsbär i år. Man värms i hjärtat. En stor gren gick av i vintras – hon är nu faktiskt en riktigt gammal dam på förfall, men skämmer bort oss och fåglarna trotts det. Men ännu återstår innan man kan stoppa in de röda smakexplosionerna i munnen. Det är en viktig del av sommaren för mig de där explosionerna.
Plommonträdet har ännu inte levererat någon frukt. Trädet är Lilly & Annas träd. Jag är säker att det en dag kommer att digna av ljuvliga frukter. Men hittills har frukterna bara ramlat av innan de mognat. Att på inmundiga ett plommon innan jag dör står hoppet till. Blir det flera innan dess är det bara en bonus.
Fast nu, 43% musikladdad, det får räcka för idag. Småprojekt kan fortsätta. Ett perfekt sätt att fördriva en dag på.
Det blir inte bättre än såhär. Faktiskt. Förvånad att man kan gilla Jana och Bror. Så struliga. Så struliga. Så struliga. Men man tar dem till sig. Ja hela historien sätter sig. Man börjar tänka på norrländska rent av.
En skitbok full av klichéer. Fast jag läser klart den. Så helt och fullt skräp är det ändå inte. Men lyssna inte på mig. Köp och läs själv. Massor av människor tycker den här boken är skitbra.
Semester. Andra dagen. Jag vet inte. Kanske är det inget en låtsasarbetande kan känna av, men i min semester, nog finns det en abstinens här i det här. Låtsasjobbsabstinens i mitt fall då. Det är lite som att sluta röka. Fast ännu värre egentligen. Jag ville sluta röka men låtsasjobba. Nope, inte vill jag sluta med det. Och nu alltså inget. ojobb.
Men man vill fortsätta i tangentens riktning. Tröghetskrafter. Alltid.
Ändå sitter jag då här på låtsaskontoret. Men tillfälligt. Jag tar det här på allvar. Skall bli låtsasjobbsfri. I alla fall under de här veckorna. Använder händer istället. Skruv, spik, rör och efter det, bra bok, bra film och skaplig sömn.
Men varmt äro det icke. Lättfrysta ocoola gubbar huttrar. Jordgubbar med. Vän av ordningen må tänka “lättfrusna”. Men jag är inte så noga med slikt. Sommar äro det dock. Det brukar vara såhär.
Får enkronasskärm levererad som är inhandlad på Tradera. Fungerar som en skärm skall fungera. Tydligen är det under denna tid av året som man skall införskaffa sig en skärm. Minnesnotering tagen. Behöver inte fler nu. Check!
Längtar ut på vägarna. Märker att folk man känner redan är där. De där årliga besöken, från de sparsamma kontakterna, haglar in och folk står i kö för besök och prat. Det brukar inträffa den sista veckan i Juli det där annars. Jag känner bara “lämna mig ifred” men är väl ändå inte så dramatisk åtminstone inte till vardags. Men nästan då ändå. Erkänner. Stuga ute i väglöst land med fiber och sjö vore platsen för en sådan som jag.
Att se igen är en fantastisk erfarenhet. Jag jublar inombords flera gånger per dag över detta. Då skall man betänka att jag ännu inte provat ut nya glasögon och för tillfället går med ett par som inte allas stämmer. Det skall alltså bli bättre! Som om inte redan detta vara kanon! HURRA!
Men musiken… Den saknas mig. Det är för lite musik just nu. Jo, såklart, man skulle kunna stoppa pluggar i öronen och vandra runt med den där. Men i världen, ute, där allt annat händer, på riktigt, där vill jag vara med på riktigt också. Höra och se i nuet. Man kan kalla det där mindfullness eller vad man vill. Men för mig behöver det inte vara så förbaskat märkvärdigt. Det räcker med att finnas till ibland och känna att man är en levandes del av allt. Borde vara ett slags grundtillstånd i den mänskliga själen kan man tycka. Men är det så sällan idag. Allt är flykt.
Men lite sjuka både K och jag. Förkylda. Känns i kroppen. Behövs lite återhämtning. Gissar att det handlar om ledighetssjukan. Slappnar man av alldeles så lite så anfaller “dom”.
Fast nu då. Laga matberedare. Gårdagens försök godkändes inte. Ja, höll inte kan man också säga. Nytt försök idag alltså. Sen leta den där påsen med brickor som jag köpte förra året. Såg den alldeles nyligen. Frågan är bara VAR?
Så… en halvtimme ifrån semester. Hemska tanke. Jo på riktigt. Fast… Det är när man känner just så som det är dags att bryta. Så är det bara. Så semester får det bli. Fyra veckor med smärre avbrott för ett och annat. Kanske. Eller inte. Kanske bara musik. Fast det finns att göra. Jodå. Fast det är på låtsas. 486 dagar kvar och de där dagarna räknas väl av också under en semester.
Som lärare på Gymnasiet så var den där första semestern något märkligt. Vi jobbade in några veckor under terminerna. Det blev en hel sommar ledig totalt sett. När jag stod här första dan kunde jag inte fatta att det var sant. Jag hade tio veckor framför mig av ledighet, tid då jag dessutom slapp veckopendla. Löningar skulle ändå komma in på kontot. Märkligt och svårförståeligt för någon som större delen av livet kört eget. Det var ofta svårt att tacka nej till jobb som egen. Kom jobb in på sommaren så körde man. Man visste ju inte hur hösten skulle bli. Men de där dagarna alltså. Eller hela den sommaren. Den var frihet burkifierad. Kanske känns det på samma sätt när man går i pension. Den som lever får väl se. Hela tanken känns mest främmande just nu.
Semester hemma såklart. Det är inget annorlunda mot hur det brukar vara. Det finns saker att göra. Tycker om det. Att greja lite. Så det skall nog gå vägen. Antagligen blir det någon tur ut och beskåda landskapet. Hudiksvalls museum och Sara-Vide Ericson’s utställning är ett måste såklart. Sen Moviken är en självklarhet. Gränsfors bruk (lerkrukor för vår del) sen kanske. Eller Sörfjärden/Mellanfjärden/Norrfjärden. Eller Hölick. Eller ställen man aldrig besökt såklart. Smultronställen finns det gott om. Massor på nära håll också. Matsäck och gott humör räcker. Kaffe i det fria smakar mer än vad det bästa drycken på den bästa krogen någonsin kan smaka. Ja en ostmacka och en pirog likaså. Lyxmat.
Fast jag skulle alltså kunnat sitta här och fortsatt. Men inser alltså att livet består av mer än det här. Har aldrig glömt det trotts att det här är en mycket viktig del av mitt liv.
Fast nu är vi såklart allesammans lite förkylda här i huset. Återstår att se om det bara är ledighetssyndromet som knackar på (avslappning släpper fram allt möjligt) eller om det är något värre. Har man tur överlever man. Som alltid.
Alla backuper är väl på väg precis som de skall vara. Koden är incheckad till servera i USA. Det finns egentligen inte mer att göra för mig här nere på låtsaskontoret än att stänga av skärmarna, gå ut härifrån och stänga dörren. Kanske blir det ett och annat blogginlägg också framgent. Kanske inte. Kusten får styra. Någon låt skall jag i alla fall försöka få till. Lyckas jag inte med det så får jag anse semestern för misslyckad. Det bestämmer vi här och nu. Ja eller jag.
Hoppas du som läser det här (du är min hjälte som orkar) också har en skön sommar. Det är du värd vettu! Njut och klappa dig snällt på kinden från mig.
