Soffan vinner mot ocool gubbe på knock-out under Rapport. Jag kvicknar inte till igen förrän vid halv nio. Har svårt att ta mig upp ur grön IKEA soffan till och med då. Jag brukar vinna de där fajterna. Ganska lätt till och med. Men kanske är min tid ute nu.
Nu sitter jag här på låtsaskontoret i alla fall. Långt ifrån hundra i fart. Men skall väl försöka komma igen. Som jag måste. Om det nu skall bli något slut på kortmeningar och bli ledigt härifrån. Ja som om det inte var en form av ledighet redan det här med låtsasjobb. Jag försöker göra mig märkvärdig tydligen. Snart börjar jag säkert prata om mig själv i tredje person också.
Att gammal är äldst kan man konstatera om man lyssnar på Han & Hans vänners senaste släpp. Konstaterar jag då alltså. Vem jag nu är att tycka till som saker. Men det svänger ruskigt mycket om det här. Borde bara bli livematerial hädanefter. Det låter lite som om de allesammans glömt gylfen öppen med flit innan de hängt på sig instrumenten. Busigt liksom.
Jodå det lyssnas på min musik också. Det är inte bara “gamlon” som jag själv som lyssnar faktiskt. Men mest underligt är såklart att jag får ihop en bunt lyssnare.
Jag undrar ofta varför. Att se att det är några stycken som kontinuerligt lyssnar är nog min enda och bästa egotripp. Speciellt då den där Norska gruppen som återkommande lyssnar. Hur hittade de min musik? Undrar man.
Jag saknar ofta det där med spelkamrater. Hade jag bott kvar i Ovanåkerstrakten hade det där varit ganska naturligt. Man hade nog deltagit ibland. Gästat. Här i Ljusdal finns jag såklart inte i det där. De som verkar här vandrar till varandra efter andra väl upptrampade stigar.
Men var tid har sina tidsfördriv. Jag har i alla fall inga planer på att leva på bara minnen härifrån eller ens i en närtid härifrån. Det finns både låtar och annat kvar som måste ut. Nope, inget som tidningarna skriver om såklart. Vem skulle det över huvud taget intressera undrar både redaktion och jag såklart. Fast som i länken ovan då så vet man inte vad som hamnar i tidningen under sommartid och nyhetstorka. “Ibland får man helt enkelt ställa upp” tänkte jag nog där när vikarierande reporter på lokalkorreposten tjatade efter att ha läst ett inlägg i sociala medier. Hittills har ingen artikel känts på annat sätt än att man framställs som en idiot. Antagligen säger det egentligen mer än jag själv vill inse. Även en tidningsman/tidningskvinna hittar då och då ett “sädeskorn” av sanning.
Suck!
Har lillkatten med mig. Hon rusar ner för trappen ibland i racerfart för att hinna med in på låtsaskontor. En ynnest såklart. Våra katter har sin givna plats i hjärtat. Fast är hon här blir det tystare. Man kan inte vräka på med musik. Men det gör såklart inget egentligen när man har en katt att prata med istället. Vi är som ett team sådana här gånger. Vi mot världen eller med den till 100% om man så vill. Vad vore livet utan katter? Jo jag förstår mig på dem som har hund eller häst eller underbara höns, eller varför inte bin, också. Eller kanske kvalster. Vi är ändå bara djur vi med. Avstånden mellan arterna är kortare än vad vissa vill få det till. Det är med människoupphöjare som med vilka andra idioter som helst. Ju dummare man är desto säkrare är man på sin sak. De som tror på människans rätt att styra och ställa och vara både gud och kejsare är nog de dummaste av dem alla.
Fast säg inte till någon att det är jag som har sagt det.
Man skall nämligen vara snäll.
Liksom.
