Det finns en märklig tillfredsställelse i att få det trasiga att fungera. Jag klipper gräsmattan idag med gräsklipparen som trotts sina taskiga svetsningar har en motor som nu sitter fast som den skall, har annat som tidigare var trasigt och som nu fungerar. Jag startar diskmaskinen och den kör sitt program utan felkoder efter att jag bytt avloppspumpen. Den finns liksom där den där gokänslan när man konstaterar att det fungerar. Samma känsla som när man fixar en bugg eller hittar en krets som inte gör det den skall. Någon slags ingenjörsgemensam känsla är det där tror jag och också jag, akademikern, känner den, trotts att jag aldrig egentligen känt mig som en ingenjör. Mitt sökande i livet är mer efter gud än efter tekniska krumelurer. Sanningen alltså. “Gud” har många namn. Alla mer vardagliga än vad kyrka och prästerskap och andra hierarkiska strukturer vill pracka på törstande människomassor i behov av livsstöd . Sanningen är att ingen kyrka behövs. Gud finns i en gräsklippare eller en diskmaskin som fungerar efter att den reparerats. Eller hos en komet på besök. Om man nu orkar med att titta där Karlavagnen normalt ligger och tillåter sig att förundras.
Nåja. Det är inte så märkligt såklart. Et grässtrå är ett grässtrå om man så vill. Men ger man sig hän och studerar det närmare så kan man se att det inte är “bara”. För inget är “bara”. Allt omkring oss är fantastiskt och underbart bara man vill se det. Om man vill ta in det. Det stora finns i det enkla.
Svammel. Är man inte intresserad av annat än det reella och synliga så är det där såklart bara svammel. Precis som idéer eller visioner såklart också då är det. Och javisst. Det är också ett sätt att se på världen. Hur man väljer att se på den är fritt upp till en själv. Det man däremot aldrig har rätt till är att tvinga någon annan att se på världen på ett annat sätt än hen vill. Just det är anledningen att jag har så förbaskat svårt för kyrkor och prästerskap av alla de slag. Det är för mycket begränsningar och straff. Gud älskar Hitler och Moder Theresa på samma sätt och lika mycket. Man måste fatta det. Sen lever man sitt liv som levande. När man är död är det försent.
Jojo. Annars är det mörker här på kullen. Alltså utanför mitt fönster. Midsommar har passerat och vi omsluts nästan omedelbart av mörka kvällar. Man vill stoppa tiden. Hålla kvar ljuset. Men inte kan man det. Desto bättre man mår desto snabbare skyndar tiden istället på. Omvänt gäller också alltid. Man får leva med det där. Ta vara på stunden. Förundras över det som existerar jämte en själv. Eller skita i det. Man har såklart det valet också. Man är varken bättre eller sämre av de där valen. Man bara är. Räven som fångar haren är inte en dålig räv. Inte heller räven som dödar tio höns i ett hönshus. Den är bara räv. Vi människor kan inte vara annat än människor. Inte i Afrika. Inte i Ryssland, Inte i Sverige.
Fast mörkret. Jodå. Det är dags att sova. Nåja, åtminstone läsa en stund. Jag begär inte mer av en dag än vad jag fått ut av denna. Det finns många miljardärer som mår sämre just nu än vad jag mår. Eller vackra människor som är rädda för att det vackra skall ta slut och inte gå att fylla på. Oron. Ångesten. Är man en ocool gubbe är det liksom lugnt vettu. Man bara simmar vidare och nynnar i sin pöl.