Japp. Däckad. K med. Snuvigt. Höger öra fortfarande avstängt. Helt. Har väl aldrig tidigare varit med om det. Hör inte ett ljud. Kanske vill han/hon/det/gud säga mig något. Först ögon. Sen öron. Ja smaken var ju borta ett tag den med under antibiotikakurerna… Men avvaktar. Tänker på de tre aporna.
Fast Mr Alvedon håller mig igång idag. Jag försöker göra något. Inget för ansträngande visserligen. Men något i alla fall. Det blev soffan hela dagen igår. Mer klarar jag inte om jag inte är dödssjuk. Det tror jag inte att jag är. Fast det tror man väl tills man verkligen är död om det är på bästa sättet. I alla fall är det väl så man vill (och skall) leva.
Högtrycket passerar i princip obemärkt över vår kulle. Visserligen höjs temperaturerna något men mer blir det heller inte. Nu höstväder veckan föröver. Man får klä på sig och stå ut. Inget hav finns i sikte.
Planen i lördags var annars ut på en myr och plocka de där hjortronen. Men så blev det alltså inte. De där skogsturerna med kaffe och matsäck är annars stora plustecken i mitt liv. Lever på de där stunderna under vinterhalvåret. Måste tanka djupa skogar och tystnad då och då. Japp, för båda öronen alltså.
Lars Jonsäll, sex år sedan idag som en älg sprang ut framför hans bil och ändade hans liv och skadade hans flickvän. En av alla dessa kamrater som inte finns med oss längre. Saknad, såklart. Jag sjöng på hans begravning. Känns bra att jag fick göra det. Tacksam.
Apropå kamrater som gått bort tänker jag fortfarande på Janne (Backa-Jan) varje dag. Hans död kom så oväntat den också. Som en chock. Jag kan fortfarande inte fatta att han aldrig igen kommer att ringa på här och stå där med ett busigt flin i dörren. Alltid med fyra påsar Vic’s blå, Whisky eller semlor med sig. Fast jag alltid sa att det räckte att han kom som han var. Inte behövdes det där. Han blev en vän. Så många sådana har jag nu inte. Det gör ont i mig när jag anar att han är borta. Återstår tid innan jag förstår att det verkligen är så.
Pratar med T. igår. Det är som vanligt han som ringer upp. Det är bara hans förtjänst att vi håller kontakten över åren. Det måste vara +40 år vi känt varandra i eller något nu. Han hämtar sig efter prostatacancer. Har fått x år till tack vare den där operationen. Fyller sextio om en vecka. Sådär omöjligt att förstå och ta in. Glad att han finns där fast vi egentligen inte har så mycket gemensamt längre.
Två veckor utan att jag programmerat en enda rad. Det hör inte till vanligheterna. Två veckor kvar. Suget finns där. Men också viljan att koppla bort det där ett tag. Att köra “projekt” som blir klart på en timme eller en dag är otroligt skönt. I låtsasjobbet handlar nästan allt om veckor och veckor och veckor. Reparerar man en diskmaskin eller en torktumlare är man klar efter x timmar. Den känslan är oerhört skön. Jag har alldeles för få “klart” i mitt liv.
Skall vandra vidare här i halvdövhetens land. Om alla pratar högt och tydligt runt omkring mig så är det inte alls en så dålig värld att finnas i. Tacksam över att vara en av de levandes också idag.
