I undervegetationen. Allt liv som finns där. Tittar man nära så ser man det. Tittar man sen ut över skogen så inser man hur mycket liv det finns bara där man precis står. Det liksom hissnar inom en. Är man sen lite ödmjuk i sitt sinne så inser man snart att man bara är ett till liv i den där mängden av liv. Att man får leva med den tanken. Märkvärdiga är vi alla eller ingen. Helt OK tycker jag.
Är ner på affären och handlar lite nödvändigheter. Jag finns knappt till där nere. Hejar på ingen och ses av ännu färre. Om det nu är möjligt. Tidigare har jag nog gärna velat bli sedd, velat finnas. Men nu. Tycker det är skönt att vara bara en skugga utan nämnvärd betydelse i världen. Tänk så det kan gå.
Halvdöv är jag fortfarande. Dock kan en liten förbättring kanske skönjas. Sitter ändå och fabricerar lite musik. Man får väl behålla den inom väggarna tills man hör igen. Roligt är det hur som helst.
K. är den förkyldaste idag för omväxling. Men det finns en soffa och en brasa och ett gäng olästa böcker, så jag tror att hon skall överleva dagen och kanske även helgen. Det är bra.
K. har sin sista semestervecka nu framför sig. Det innebär troligen att även min låtsassemester tar slut snart. När saker är på låtsas vet man liksom aldrig hur det blir egentligen. Men det visar sig väl fram mot nästa söndag om reset-knappar släpps upp eller inte.
Livet är hur som helst rätt bra här på kullen. I alla fall kan jag inte komma på mer som måste till för att jag skall känna mig nöjd. Förnöjsamhet. Ett ord som är nästan lika vackert som solidaritet. Man kan alltså inte klaga. Finns bara till och vandrar på. Nöjd med det.