Tesla Model S. Parkerar bredvid en. Den är skitig. Skitigare än vår bil. Oj. Svårt att åstadkomma det faktiskt. Får en målbild av han som kör den. Polokrage. Svart kavaj. Svarta byxor. Rakad. Troligen Arkitekt. Men han dyker inte upp. Vi går in på ICA. Försöker spotta den där personen. Det finns definitivt några kandidater där inne. Men ingen som riktigt passar in på målbilden. Möjligen en man där ute. Han med stripigt långt hår och glasögon. Antitesen liksom. Han köper jordgubbar. Det har bara Teslaägare som har råd med det i dessa tider. Tänker man.
Men vi handlar vårt. Ja och lite till. Inga gubbar. Det här är Bollnäs så vingummin finns i ettkilospåse. En sådan slinker med. Sen ut. Den ljushåriga damen som just köpt jordgubbar går före oss mot bilen. Sen tjugoårsålder kanske. I alla fall är det hon som hoppar in i Teslan Model S och ljudlöst kör iväg. Om hon är advokat vet jag inte. Men “man” är hon definitivt inte. K. och jag, som delar målbild i det här fallet, skäms lite (läs ganska mycket), och åker vidare vi med.
Man har alltså idag sett sin första Tesla i verkligheten och fått sig en välförtjänt smäll på käften. Precis som alla gånger någon förr (jo det är ett tag sedan nu) sagt “läkare” och man sett en man för sitt innre. Så är det inte längre. Det där händer dessutom på färre och färre områden. Tack gode han/hon/det/gud för det.
Men bara för att man nu sett en Tesla så åker en annan, vit, ren och nytvättad, den här gången, ljudlöst förbi när vi inmundigar lite mat. Man adderar alltså en till, till samlingen. Om det var en man som körde den är jag osäker på. Troligen inte. I Bollnäs är det kvinnorna som kör Tesla.
Vi tar vår röda Renault och far hem. Renaultförare vet man ju vilka de är i alla fall. Fungerar den så låter den dessutom. Inte dåligt det.