Month: August 2020

Solen går ner. Det sker i väster här med. Faktisk. Man kan tro att det skulle kunna vara tvärt om. Varför man nu skulle tro det. Kanske för att Losbor är vrånga. Har finnars blod och vrånghet i sig. “OO” är en kamp som försiggår här. Som om den gällde livet. Var viktigare än mat.

Själv är jag är inflyttad och utböling. Inte lika vrång. Därmed inte sagt att jag är lätt att ha att göra med för den skull. Kan nog vara vrång när det behövs. Annars när det inte behövs också på ojämna datum. Som de flesta andra gamla gubbar. Sen har man ju vrångat till sig under åren man bott här. Anpassat sig. “Det går åt helvete” liksom. Sagt med bestämdhet och säkerhet i rösten. “Fuck off” liksom. Till alla.

Liksom igen. Omtag.

Men att längta härifrån… Det går inte att fly från sig själv. Det vet jag bestämt. Man har sin zon. Där går det att leva. I mitt fall på en kulle. Börjar man ojja sig rinner det alltid tillbaks på en själv. Som sirap ungefär. Trögflytande och äckligt sött. Galenskapens flöde.

Frostvarning då till slut. I natt nere vid två grader och touchade. Man borde gråta. Sommaren är de facto slut. Imorgon september. Höstmånad antingen man vill det eller ej. Man ville vara flyttfågel. Göra sig redo för resan söderut. Som sädesärlan jag pratade med idag. Resan till det som också är hemma. Fast har man inget sådant “hem”. Ja, då kan man lika gärna stannat där man är. Lida. Flina lite åt sitt eget lidande. Rent utav galet storflabba. För vad skall man annars göra liksom. Bygga en bastu?

Men brittsommar alltså. Till Britt står hoppet. Hela.

Här på låtsaskontoret händer inte mycket idag. Liv som går bara. Ändå är det väl inte mindre som sker än vilken annan dag som helst. Men paradoxen är det där med att göra saker på låtsas. Om det som hänt varit på riktigt hade det såklart varit en annan sak. Då hade dagen varit rent utav produktiv. Kanske borde man skrika “HJÄLP” och “rädda mig“, som om man var den drunknande.

Men vem vill bli räddad. Man vill ju vara hjälten och den som räddar. Såklart. Annars är det ju ingen vits att anstränga sig.

Så… där… liksom.

Det är gott att leva.

Helg slut sedan några timmar. Anglosaxisk vecka har börjat och pågår. Gott tycker jag. Gillar ny vecka. Nya möjligheter. Tid föröver. Det är bara att ta ut kompassriktningen och åka.

Vi byter lite trasiga rutor här i helgen. Fixa lite annat från listan också. Jag är fortfarande oerhört entusiastisk över att kunna göra saker igen. Ja och saker finns det att göra. Mat att mata den där längtan med.

Temperaturen ute är nere på tre nu redan vid nio. Man kan utan att ta i för mycket gissa på frost i natt. Åtminstone i dalgångarna. Efter vattendragen. Jag fryser redan vid tanken. Vill ha brittsommar fram till november. Global uppvärmning lokalt över kullen. Gillar alltså inte detta dropp i temperaturer. Får beställa omedelbar leverans av beställd ved och knäppa på element. Det ordnar sig nog.

Det händer något med folk över sjuttio. Det klagas något fruktansvärt. Ulf Lundell är värst. Oj vad synd det är om Ulf Lundell. Det klucka i avlopp och inte en enda av Ulf ägd elektronisk apparat fungerar som den skall. Man blir rent ut av väldigt trött på gnället. Ändå läser man vidare. Varför då? Japp, det undrar man hela tiden. Det finns ju fler böcker. Till och med i våra hyllor står de.

Men vi gnäller såklart en del till mans. Man måste ta det på sig. Svälja det beska pillret att man inte är bättre själv. Men jag tar i alla fall inte betalt. Man måste ge mig det. Blogg som blogg liksom.

Vi städar vinden här i huset idag. Det behövs slängas “lite” grejer. Det finns två vindsrum som vardera är på sisådär 100 kvadratmeter. Förutom en fladdermuskoloni på respektive sida så bor här några spöken, en massa möbler och diverse andra pinaler av varierande värde och ålder. Som vilken vind som helst alltså. Vi ber såklart våra kära fladdermöss om ursäkt för vårt störande beteende under dagen. De liksom vi är ägare och boende i det här gamla huset.

Egentligen är de väl dags att döstäda. Men å andra sidan vill man ju unna barnen glädjen i att få vräka ut allt vi samlat på oss i några containrar. Man får motion av sådant. För det mesta här är väl bara skräp. Men det finns fler galningar. Loppis för galningar först kanske. För det är konstigt med skräp. Det som är skräp för en person kan vara guld för en annan. Sen finns det ju dom som tycker att allt gammalt är toppen. Dom kan hitta massor här.

Men låtsasjobb föröver alltså. Glädjen i det är min och endast min. Så-det-så!

Tillverkar en saftsil. Det är snart lingontider. Alltså blir det lingonsafttillverkning. Gammal strykbräda, några bultar, 45 regel plus några penseldrag färg. Punkten avprickad från listan.

Sköndag. Lördag. Man rör sig runt lite som en vaktmästare. Fixar lite här, lite där. K lägger in gurka. Fast i våra könsroller är vi tydligen.

Vårt enda plommon sitter fortfarande kvar på Lilly och Annas plommonträd. Hoppet att det skall kunna avsmakas har alltså ökat. Men man skall som bekant aldrig ropa hej innan man är över bäcken. Mycket kan hända än. Men första året med “skörd” är det isåfall. Under alla år hittills har karten ramlat av redan under sommaren. Inte ovanligt på unga träd efter vad jag förstår. Men nu då kanske.

En gång när jag skulle hoppa över en bäck, ni vet man tar de där stenarna en efter en i en väldigt fart, men den här gången låg det en huggorm på en av stenarna som jag också skulle landa på. Jag vet inte vilken av oss, ormen eller jag som blev räddast, men det gick bra för både orm och mig. Efter mig kom min kamrat Håkan. Ormen borta när han landade på samma sten. Flytt i ren förskräckelse kan man tänka. Aldrig får man sova i fred och lugn och ro i solen muttrandes säkert. Ja väsandes. Åtminstone har de huggormar jag “pratat” med väst mest.

Sådana där minnen man har från barndomen. Det där hände i Ämnebo. Hos “mormors”. Dagern var solig såklart. Det är konstigt att nästan alla sommardagar som barn som man mins var soliga. Kanske är det samma sak med den där känslan av lycka. Man minns det man vill minnas.

Läser vidare i Vardagar 3 av Ulf Lundell. Han, precis som alla andra artister jag känner verkar så osäker på sitt eget värde. Orolig att inte vara tillräckligt intellektuell. Orolig för att inte vara värd sin plats i den trappa av hirarkier där hans idoler sitter högst upp i. Det övergår mitt förstånd att artister har den där idolfascinationen. Alla är som småflickor. Det är väl bara att köra sin grej. De flesta gillar inte. Men kommer det folk på gigen så är det ändå några som gör det. Nog så. Det borde såklart vara enklare för en sådan som U.L. Men kanske är det då tydligen tvärt om. En ständig oro. En ständig känsla av att inte räcka till. Ofriheten att ägas av sina fans och beundrare. Jag tackar han/hon/det/gud för att det inte lyssnades på mina böner under den där ungdomstiden när jag vill ta plats i det där. Gudarna vet bättre än man själv gör vad som är bra för en. Ja det där brukar ju präster köra hårt med. Helt jävla korkat är det då inte.

Den är nästan lika tjock som mig Vardagar 3 så man får kämpa lite om man skall hinna läsa klart innan lånetiden går ut. Inte lätt. Fast rekommenderas.

Nu skall jag borra ett hål och montera ett eluttag ute. Men först kanske sätta upp hållare till en stege. Här skall prickas av vet du. Livet på landet.

Löning är likställt med månadshandling. Ja vi som låtsasarbetar får naturligtvis ingen löning. Förtjänar ingen heller. Men K får. Jag hjälper bara till med att göra av med den.

Men Bollnäs hela dan. Listan är lång. Det är mycket som måste handlas. Idag inte bara mat. Så vi far runt. Fyller bilen. Bit för bit. Tömmer kontot också bit för bit. Nackdelen. Men nödvändigt. Mycket lite som inhandlas är icke nödvändigt.

Men plus ett är att motorlampan slocknar där i Bollnäs. Det lönade sig alltså ändå det där bytet av avgassensor. Bra. Mycket bra. Sten faller från redan fullastade axlar. Måste försöka få den här kärran att gå en vinter till. Ja någon månad till på det. Sen så. Då kan den rasa. Det finns många gamla bilar som kan hitta hit och rulla till Bollnäs en gång i månaden. Men först då blir de tillgängliga för mig och oss.

Men staden. Människorna. Det lyfter mig. Tänk att det finns såhär mycket folk? Jag är nyfiken på var och ens historia såklart. Måste hålla igen för att inte gå fram och börja fråga ut. Så mycket har jag i alla fall lärt mig att det flesta skiter fullständigt i vem jag är. Men titta och fantisera är gratis och fritt. Så det för jag.

Testar självscanning för första gången på ICA. Trodde inte en sådan som jag var betrodd med sådant. Men det var jag. Smidigt är bara ordet. FANTASTISKT är slutsatsen. Perfekt om man har dåligt med pengar på kontot ju. Något jag nästan alltid har. Men här. Full koll. Inga obehagliga och pinsamma överraskningar i kassan innan utgång.

Men hemma igen. Trött. Det finns några punkter på listan som man borde kunna fixa under helgen nu. Men vila nu. Ja lite mat först. Somnar väl till Rapport. Eller efter. Eller före. Jag är inte mycket att ha. Såklart.

En dag till i livet har förflutit. Dagarna behöver inte vara märkvärdigare än såhär. Det duger för mig. Går dessutom bilen både fram och tillbaks de där tio milen så är allt ännu bättre.

Jag nöjer mig så. Spelar lite födelsedagsmusik för VSCP först såklart. Hurrar lite här i min ensamhet. Nytt projektår. Nya utmaningar.

Framåt alltså.

Idag fyller VSCP 20 år. Tonårstiden är över. Dags att växa upp. Fast så bråttom är det väl inte. Nog borde det väl gå att festa runt och ha vansinnigt roligt i åtminstone tio år till.

Fast fest blir det inte. Noll fest. Som vanligt.

Men tjugo år. Det får en att tänka på alla timmar. Det är bara att räkna ihop. 15-16 timmar per dag, ta bort fredagskvällar och lördagar. Multiplicera med tjugo. Ungefär. Skrämmande. Det blir ett liv. “Ett livsverk“. Fast livsverk låter såklart som en prestation och en bedrift. Om man gör något som väldigt få vill ha. Lägger sin själ i det ändå. Vad kallas det då? Galenskap?

Men grattis, liksom. Hur man nu gratulerar en tanke eller vågar man kalla det en vision.

Fester… Man hade kanske födelsedagskalas när man var barn. Så många kom väl inte på dom. Minns inte. Men kusinen A brukade dyka upp mot kvällen med sin mamma och pappa. Överräckte sedvanligt avlångt paket. Innehåll en silversked. Det skulle tackas. Ogillade det där starkt. Det var så krystat. Man skulle bli glad. Har inte kunnat ta emot en present utan stor obehagskänsla sedan dess. Silverskedarna ligger väl någonstans i någon låda fortfarande. Värdelösa då. Värdelösa nu. Och vi pratar inte kronor.

Otacksam är jag kanske.

Backa-Jan berättade mycket glad om sitt 60-årsfirande då när jag fyllde sextio. Sönerna hade bjudit honom på middag i Tällberg. Ingen fest där heller. Men gesten såg jag på honom att han uppskattade mycket.

Själv är jag då inte så mycket för det där firandet. Fast egentligen tycker jag att man skall fira utav bara helvete. Ta chansen vid varje tillfälle. Livet innehåller så mycket ickefirande. Men tillämpar inte det där själv alltså. Jag brukar spela Per Gessles Födelsedag och arbeta på mina födelsedagar. Också de jämna. Gör nog det idag också för VSCP.

Nä visst ja. Har annat för mig idag.

Farsan var bra på det där med bemärkelsedagar. Var den självklara medelpunkten. Folk droppade in under en hel dag. Tal. Fest. Presenter. Minnen. Jag fattar inte riktigt varifrån det där kom. Morsan flydde hellre när det var hennes tur. Så långt bort som det gick. Hon hade varit väl värd de där festerna. Men kanske handlar allt det där om självkänsla. Eller brist på.

Nåja. VSCP. I bästa fall kan man kanske tänka sig tio år till. Ja om det nu är det “bästa”. Man kan kanske bli “frisk” också. Ta sig ur galenskapen. Göra annat. Titta på TV t.ex. Eller sätta sig på en bänk med de andra gubbarna. Ljuga lite. Eller varför inte mycket.

Fast lusten finns kvar där ändå. Det roliga och lustfyllda står kanske för några procent såklart. Det är mest jobb. Nope, låtsasjobb. Men ändå. Lust att gå vidare mot det som visionerades om för tjugo år sedan. Fast allt startade egentligen såklart ännu längre tillbaks. 1982 kanske. I Uppsala. Det gick bara inte att göra då. Bara pappersprodukter. Det var möjligt först då där vid millennieskiftet att skapa det verkliga.

Men dagen är såklart ingen viktig dag för någon. Inte ens för mig. Allt snurrar vidare och jag med det. Jag kan leva med det. Så länge lusten finns där. Det gör den!