Month: August 2020

Publicerar, checkar in och säger “klart”. Åter till det som skulle göras egentligen alltså. Fast den här dagen har väl nått sitt slut. Ja veckan med. Imorgon blir det inte ens låtsasarbete. Swiiiish säger de, de där veckorna. De har en förmåga att flyga fram så att man inte alls hinner med. Alltid står man där i slutet på veckan och känner att man inte riktigt fattade vart den tog vägen den där veckan som skulle innehålla hur många “klar” som helst.

Men det är väl därför som söndagskvällarnas veckouppstart är så ljuvlig. Då ligger hela den där veckan orörd och oskuldsfull framför en. Jäklar vad man skall hinna med saker då. Storplaner. Som man alltså får revidera senare. Men lär sig av det. Icke.

Som låtsasjobbare får allt ta den tid det tar. Så säger lagen

Men imorgon kopplar jag alltså bort mig från nätet. Stänger av en dag. Klurar.

För övrigt undrar jag ibland om jag egentligen existerar. Troligen inte. Man skall nog vara mindre genomskinlig för att göra det. Fast man skulle tro att min stora kroppshydda borde göra avtryck. Åtminstone borde de automatiska dörrarna till affärerna öppna sig. Men icke. Eller åtminstone oftast inte. De där sensorerna ser mig inte. Eller världen ser mig inte. Eventuellt skulle man kunna utnyttja det där till sin fördel. Fast… Hur som helst. Man har haft sina 15 sekunder. Nog räcker det. Fri är jag väl skapligt ändå. Friare än de flesta åtminstone. På väg mot ännu mer frihet. 431 dagar…

Men nu en stund med Ulf Lundell. Pengar har han. Berömmelse har han. Men fri är han inte Han sitter fast stenhårt i förväntningarnas bojor. Man ryser när man tänker på det. En gång längtade även jag efter berömmelsen. Men han/hon/det/gud ville annat. Jag böjde mig för det till slut. Nu i slutet på livet har insikten kommit ikapp det motvilliga beslutet. Stackars Ulf Lundell. Men Vardagar3 kan jag rekommendera.

Förresten. Med så mycket han/hon/det/gud och Halleluja och annat här på bloggen. Är man religiös då? Alltså om man tror att han/hon/det/gud är en ekvation, en fysikalisk formel, universum. Men ingen man kan “prata med”. Isåfall, ateist, måste vara tomt att vara. Allt försvann helt plötsligt. Fast mest handlar det väl om vad man kallar saker. Eller något.

Nu så.

God natt!

Finns väl inget att bli lycklig över, men jag tar mig igenom det där projektmakeriet och når fram till dokumentation “klar“. Nu skall den bara laddas upp också och sen skall man väl våga sig på en release. Borde hinna få till det också under kvällen. För framtida segrar. Sen kan man alltså återvända till det spår man var på. Det som behöver det här biblioteket. Eller ja, inte då men om det fanns hade det behövts. Nu finns det. Alltså behövs det. Hmmm…

Livet i en låtsasarbetsvärld går alltså vidare. Man får låta bli att tänka på hur mycket tid och energi man lägger ner på det här. Hur lite det uppskattas och används sen också. Det är vägen som är målet. Men det är lättast att acceptera det om man inte funderar så mycket på det utan jobbar vidare.

Kallt är det här på kullen. Man har fått starta elektriskt element som hjälper upp det där en aning här på låtsaskontoret. Men fryslort är jag född och fryslort kommer jag alltid att vara så alltså går jag omkring och huttrar hela dagarna. Har dock beställt rör till kaminen idag. Det har verkligen suttit långt inne. Men nu skall det göras ett försök att få den monterad och godkänd. I framtiden kanske det elektriska behövs mindre då alltså i kalltider som dessa och när det är värre bett i kylan.

Egentligen skulle jag behöva lite storstad typ Stockholm just nu. Vandra där efter gator som är fulla av bilar, folk och larm. Det var så länge sedan nu att jag inte är riktigt säker på att allt det där finns. Men befinner mig såklart mil från den möjligheten. Så därför höjer jag ribban och tänker London, New York. Kan man inte komma till Stockholm så kan man ju lika gärna tänka större eftersom an inte kommer dit heller med stor sannolikhet. Fast det gör inget. I sinom tid kan man åka söderut.

Nere på affären, där jag handlar extraprissmör, har det lugnat ner sig. Turisterna har flyttat söderut som vilka flyttfåglar som helst. I alla fall de flesta. Lite synd. Kul med alla dessa okända ansikten. Som om det nu var någon skillnad för mig som inte känner de bofasta heller. Men det blir en speciell känsla. Folket på affären pustar å andra sidan ut. Det är hektiskt där under sommarmånaderna. Men bra för ekonomin. Gynnar alla.

Men nu skall jag brassa lite käk tills K. kommer hem. Jo jo det låter avancerat. Men icke. Jag har väl en sisådär fyra rätter som jag låter snurra runt. En vanlig dag lyckas jag sällan ens md någon av dem.

Livet går vidare ändå och jag åker med. Liksom.

Snor ihop ett Arduinobliotek. Inte svårt. Men nytt. Mitt första. Tar tid lik förbannat alltså. Fast det är inte det där jag skall göra. Men det jag skall göra skulle kunna behövt just ett sådant. Så jag kan välja att fuska eller göra det rätt. Fuskmetoden tar någon timme att få till. Biblioteket någon dag. Funktionen i just den här grejen blir densamma. Det får bli ett bibliotek alltså.

Det är alltid svårt att få uppdragsgivare att förstå dylikt. “Jamen, jag har ju skrivit en test som fungerar perfekt i Arduino på en timme” säger de när man ger dem en tidsuppskattning för jobbet som är på en och en halv vecka. Och vad svarar man på det? Att det finns en riktig väg att gå. Vem har bestämt det? Liksom. Men har man hållit på ett tag så vet man att genvägarna är få. Att de verktyg som debuggers och liknande som uppstått finns där av en anledning. Serial.print är inte en bra debugmetod. Punkt.

När Visual Basic var en oförstörd utvecklingsmiljö så var det i mångt och mycket en perfekt miljö att utveckla projekt i. Man kunde snabbt få till en prototyp. Man kunde göra det till och med tillsammans med en uppdragsgivare. Sen gick det att optimera de delar som behövde optimeras med c (vbx’er och senare när nedmonteringen började, Activex). Man fick det bästa av båda världarna. Där var man så nära som det gick att ha ett verktyg där man kunde också utveckla en professionell produkt. Kanske inte en high-end produkt (läs en ny word eller liknande), man såg sådan försök också, men i alla fall bokföringsprogram och dylika saker som hade hög klass kunde man få till. Men det där förstördes såklart av M$ med den nya versionen. Ungefär som det brukar vara. Den initiala version är perfekt. Sen kommer “experterna” in i projektet och gör allt så jävla krångligt och fel.

Med PlatformIO + Visual Studio Code så blir Arduino utveckling också förbannat effektiv. Avsaknaden av en riktig debugger är den största bristen. Men med den och höjd kvalitet på kärnbiblioteken så så borde det här gå att använda långt upp i utvecklingskedjan.

Jag förhåller mig alltid lite skeptisk till mitt eget dissande av det nya som kommer. Att det riktiga är att gå den där vägen man brukar gå. På 80-talet när IAR lämpade över ett gäng disketter med kompilatorer för singelchiparna så var jag väldigt skeptisk. Här satt man med 2K EEPROM och 128 byte ram. Assembler var grejen om man ville ha kontroll. Trodde aldrig man skulle få till det där. Men det gjorde man. Jag borde ha fått äta upp mer än en hatt för min diss där vid det här laget.

Möjligen är det samma sak med Arduino-miljön. Alltså måste jag testa att låtsasjobba lite i den miljön också. På riktigt alltså. Ja fast på låtsas ändå. Liksom. Kanske blir jag frälst på kuppen. Ser ni ett “HALLELUJA” här som rubrik så hände det.