Låtsasarbetsveckans dag 0 (ja, jag är nu ändå programmerare) är slut. Klockan närmar sig tolv. Det är dags att ge sig. Motvilligt men ändock måste det ske. Gamla gubbar osv.
Helgen liksom rann mellan fingrarna. Det blev inte så mycket. Ett fönsterbyte visserligen avprickat. Men annars. Noll. Ingenting. Zip.
Kvällen däremot har levererat. Knyter ihop den påsen imorgon och sen får det ses som “klart”. Inspirerande timmar som avbröts av några rejäla åskknallar. Åska är detsamma som total nedkoppling, följy av noggran bevakning av SMHI’s radarbilder, påkoppling igen när åskväder passerat. Något som man knappast behöver bry sig om när man bor i en storstad eller en större tätort. Men här går saker sönder när det åskar.
Nöjd alltså. Trotts allt. Ibland är det ju så. Eller snarare nästan jämt. Man får inte allt. Får nöja sig med det man får. Ingen ide att gnälla över et.
Så äntligen då vandrar den ut på kanalerna, den nya låten. Om jag förstår det rätt så skall ännu en ny låt finnas tillgänglig på måndag. Det har något med Corona att göra den där osäkerheten. Viruset drabbar troligen hjärnan och förmågan hos vissa fast de inte blir sjuka. Fast för mig är det såklart inte viktigt. Jag gör musik. Oftast gillar ingen det jag gör. Det är OK. Ibland gillar någon. Då brukar jag ha svårt att tro på personen ifråga. “Skojar hen med mig“. Så det är lika bra att inte veta. Den låt jag hatar mest är också den som spelas mest. Artister är sina fans gisslan. Turligt nog ser jag mig inte som artist (även om Google gör det). Fri alltså.
Men det där med att göra saker som blir omtyckta är alltid ett val också såklart. Jag har haft möjlighet att göra dom valen jag också genom åren. Inte bara inom musiken. Men för mig har den vägen aldrig liksom varit på riktigt. Skall jag göra “det” så skall jag göra det för att jag gillar “det” och har hela hjärtat med mig.
Men nu är den där låten alltså ute och lever sitt eget liv. Som vilket barn som helst då såklart. Man har ingen rätt att lägga sig i det den tar sig för.
Slödag. Det blir inte så mycket. Soffa. Bok. Sova. Jag som hade så stora planer. Lyckas i alla fall till slut måla ett lager till på ett fönstret som jag jobbar med. “Alltid något” tänker man. Men nöjd. Långt ifrån.
Men det är en dag imorgon också. Eller en halv eftersom låtsasarbetsveckor börjar på söndagar. Flyttar förhoppningarna dit istället. Det där med att skjuta fram saker är vi väl lite till mans ganska bra på. Eller också är det bara jag.
Fast tänker jag efter så kommer jag fortfarande fram till att det är gott att leva. Ett liv där man oftast kommer fram till den slutsatsen när man funderar på “frågan” är väl inte helt åt helvete och färdigt att kasta på skräphögen. Så måste det väl ändå vara. Det finns liksom inte mycket att lipa åt.
Fast det räcker ju med att läsa en tidning eller titta på en nyhetssändning för att inse att det ju såklart finns massor att lipa åt. Men man måste skilja på sin egen bubbla och världen utanför. Man klarar liksom inte att lasta allt på sina axlar och försöka bära hela världens dumhet och ondska där. Ingen gör det. Så man får skilja på dom där två. Att man är förnöjd eller tillfreds i sin bubbla behöver inte betyda att man är tillfreds med tillståndet i världen för övrigt.
Kallare väder på gång. Höstkänningar. Sädesärleungarna har redan samlas och kör våghalsiga chickenrace framför bilden när man brummar (och hackar) fram efter vägarna. Man fattar att den som sitter kvar längst är den som vinner Sädesärlornas guldmedalj. Det är hissnande. Men hittills har de alltid klarat sig från att bli överkörda av vår bil i alla fall. Men deras samling är en påminnelse om att de snart drar vidare mot Afrika. Tänka sig! De där små skitarna. Fixar den resan två gånger per år. Utan varesig bil eller flygplan. Det borde man försöka sig på någon gång. Packa ryggsäcken med några underklädsbyten och vandra iväg söderut. Prova om det går. Se vad som händer. Få veta om det det går.
Apropå låtar så borde jag väl göra en till låt klar. En som legat där och skvalpat halvfärdig ett tag nu. Dansa någonting heter den visst… Dansare och dansen fascinerar nämligen mej. Det där lättfotade. Min kropp har liksom inte det där i sig. Tyngdkraften attraherar den mer och starkare. Fötter sugs fast i golv. Alla kvinnor jag varit tillsammans med har alla frågat “skall vi dansa?”. Kanske har den något med det att göra fascinationen. Fast visst är det där svävandet över golvet som vissa får till vackert? Tyngdlöshet i en värld fjättrad av gravitationen.
Nåja. Det får räcka så. Lyssna gärna på den nya låten. Jag får väl nästan femton öre eller något per lyssning som jag delar med bolaget som publicerar. Det tar alltså ett tag att spara ihop till det där nya mixerbordet jag drömmer om. Men jag har alltid tyckt att drömmar dom är inte så dåliga att ha dom heller. Jag har alltså ingen brådska.
Jag somnar på grön IKEA-soffa redan vid åtta. Ja kvart i. Det kan inte hjälpas. Gamla gubbar behöver sin skönhetssömn. Den som knappast hjälper den heller. Det skall mer till. Men det är som det är. Jag vaknar vid nio. Ser en åtminstone skapligt sebar film, men en som hade behövt ett intelligent twist på slutet för att bli ihågkommen imorgon, ja och här är jag nu. Det skall nu låsas och stängas och sen skall jag krypa till sängs med med Ulf Lundell.
Men vilken dag! Jag har varit helt borta. Det är sådana här dagar jag fattar varför man tar till droger eller en flaska sprit. Flykt. Bort från verkligheten till vilket pris som helst. Ren njutning. Det är när man skall tillbaks igen som det tar tag i en alltihop. Verkligheten. Det är då jag somnar i ren utmattning. Men min last, låtsasarbete, är väl ändå skapligt socialt accepterad ändå. Inte helt såklart. Man skall åtminstone delvis gilla semester, fester och umgänge. Eller låtsas göra det. Det får inte bara vara låtsasarbete. Men nära får vara gott nog i mitt fall.
Jo, jag försakar människorna. De vänner som finns kvar och är nära har jag inte förtjänat alls. Ja och de dör en efter en. Lever jag vidare blir jag snart den sanne solitären. Som om jag nu inte redan har varit det hela livet. Ja, och njutit av det. Hatat det. Frågar han/hon/det/gud vad meningen är med alltsammans. Aldrig fått ett svar. Såklart. Hade jag förväntat mig det?
Arton grader ute. Det betyder en natt till sovandes med öppet fönster. Det kanske går imorgon natt också. Men sen. Möjligen någon odd och enstaka natt. Sen tar hösten över. Fönster strängt. Täcket uppdraget till hakan. Bäst att inte tänka på det.
“Buslåt till Backa-Jan” skulle ha varit uppe nu. Istället meddelar Spotify att nästa låt är på väg. “Ha hå hi” eller vad jag nu benämnde den. Något ditåt. Men buslåten är på riktigt. Viktigare. Till en person som är den mest osjälviske jag träffat. Men inte med oss nu då längre. Hur ont gör inte det. Hur förvånad är jag inte att det fortfarande gör så ont. Men det var den där godheten. Att någon ger utan att vilja ha. Man möter det så sällan.
Men det är som det är. Man lärde sig det tidigt. Man sväljer och går vidare.
Lundell ropar där uppifrån. Vill berätta sin historia. Sann eller inte. Fantiserar om att skriva ett sådant där långt djupt innehållslöst brev till honom. Men han är född 49. Som brorsan. Det är mil mellan oss. Vi kan aldrig förstå varandra. Så det får bli envägskommunikation. Vardagar. Jag lyssnar på hans klagande. Han inte på mitt.
Men läsa en god stund alltså. Hela vitsen med att somna en timme en fredagskväll. Man har kraft kvar att vända ett blad till när klockan slår tolv. Fast vad vet man. Ibland är den där tröttheten igen och kastar grus i ögonen och får kroppen att lugna sig för dvalan fortare än man anar. Då är det bara att åka med. Ta emot. Hämta hem de där minuterna i sömn som man ligger efter med. De som inte går att hämta hem.
