Month: August 2020

Döden, nej, skojar bara. Vi skall inte prata om döden idag. Någon måtta måste det väl ändå vara på en lycklig fredag. Fast fredagar. Halvdager. Man måste ge sig vid 18-tiden. Det blir liksom inte något gjort. Fast nåja, låtsasjobbare… det finns inte mycket värde i andra dagars sysslor heller. Men så illa som fram till till död skall vi väl ändå inte komma. Fast vad vet man å andra sidan. Men åtminstone inte just nu då i alla fall.

Sugen idag. Sen ringer Ljungström… Nejdå. Inte ens han tar bort suget. Nu var jag stygg. Det gör han aldrig. Det är alltid roligt att prata med den gamle musikern. Idag ringer han för att tala om att han skall skicka ett mail. Jo. De gör det många av mina kompisar. Ringer och förvarnar innan. Näpp, där finns det ingen chans att lära gamla hundar att sitta. Tro mig.

Men mailet innehåller lite tjuvlyssningar av råmixar på kommande låtar från den gamle rockräven. Skall ta mig an dem senare under dan när lödröksdimmorna skingrats här i lokalerna.

Ulf Lundell, Vardagar 3, gör att jag försover mig varje morgon. Man vill hela tiden läsa några sidor till. Vad är nu kriteriet på “bra” läsning?

Fast trekvart är väl inte så farligt. Åtminstone inte om man lever på låtsas. Igång strax efter åtta.

Mjölk, fil och yoghurt fattas inför helgen. Jag tar på mig uppdraget att införskaffa. Utför det utan bil. Klarar mig både dit och hem. Fast andningen är aningen snabb efter att ha klättrat upp för Brattbergabackarna. Men det går. Måste komma igång med mina dagliga promenader igen nämligen. Kanske var det här startskottet.

Men helg alltså. Snart. Grön IKEA soffas ikväll med rejäl sömnskuld i bagaget. Det kan liksom bara gå på ett sätt. Fast ibland överraskar jag mig själv. Sen angripa listorna imorgon. Tro mig, de har inte minskat jättemycket i antal punkter. Men skam den som ger sig.

Kallare väder på ingång sägs det. Men helt naturligt såklart. Vi är snart i september. “VILL INTE”. Vill jag skrika där vid den insikten. Jag gillar iof hösten. Antagligen den årstid jag tycker bäst om. Men efter den kommer vintern. Gillar inte den alls. Fryser bara. Accepterar den enbart för att den är den svacka som gör andra tider underbara. Fast fram till januari går det bra. Sen är det de där veckorna fram till Vasaloppet. En räcka lidande. Svårmod. Det enda som hjälper är (låtsas)arbete. Turligt nog vänder det efter den där dan. När det sista repet dragits. När den siste fyrtioåringen med ålderskris har äntrat givit-upp-bussen hem till Mora och hotellet för dusch, vila, kontemplation med insikten att “nu är jag slut som den människa jag en gång var” sakta sjunker in. Jag skulle kunna lugna. Jag som passerat allt det där. Det blir bara bättre efter att man gett upp alla drömmar om stora segrar i födernes spår och annat. Eller inte. Men ett in-i-väggen-gående härdar det också.

Men skall slå på lödkolven. Luften här inne börjar kännas allt för fräsch. Så kan vi inte ha det. Testar lite nytt för tillfället. Vi får se om det är en återvändsgränd eller inte. Ibland är återvändsgränden de verkliga vägarna framåt. Där storkliven tas. Man skall inte vara rädd för misslyckanden.

Då så. Solong!

Åter tre surdegsbröd. Hungrig alltså. Vet ju hur det slår. Kroppen får kämpa med de där bröden. Man hamnar i matkoma. Men redan. Trodde att jag åtminstone skulle hinna sätta på kaffe. Gäsp!

De där gamla kortet dyker upp igen när jag öppnar en låda som ligger där på vänt. Farfar. Farmor och faster Lilly. Stockholm. Klara. Han har tydligen tagit bilderna själv. Man kommer lite närmare någon man aldrig fick känna genom deras skrifter om även så korta som en text på baksidan av ett fotografi.

Några riktiga orkaner av händelser är det väl inte här på låtsaskontoret idag. Planerar fortfarande och försöker förstå. Lär mig. Utbildar mig. Allt det där som måste vara på plats innan det är för kallt eller omöjligt att få det på plats för att det är vinter, skall på plats nu. Det blir alltså mycket halvfärdigt och många lösa trådar. Mitt huvud är redan rätt rörigt och det bli inte bättre av detta. Men planen är alltså att ta tag i var och en av de där löslämnade trådarna sen i vinter. En lång vinter där lös tråd skall föras från just lös till “klar” och hopknuten med andra före detta lösa trådar.

Den här tiden på året brukar jag annars vara fullt fokuserad och igång. Icke så i år. Det finns en underlig oro i kroppen just nu som jag inte vet var den kommer ifrån. Kanske handlar det om förändringar som måste ske. Kanske är det annat som visar sig vad det lider. Men gillar det inte riktigt. Vill ha kontroll. Känner mig osäkrad. Som om sprinten är utdragen. Måste nog förresten skriva det där post death inlägget och lägga i vita arkivet snart. Det känns som det vore rätt i tiden. Inte för att jag har så många läsare som bryr sig, men ett sista pekfinger upp i luften vore skönt efter plus tjugo års bloggande. Sen skall man ju lita på att någon postar det också. “Vem kan man lita på” sjungs det ju.

Nya glasögon är verkligen en seger som kom med den här dagen. Fortfarande lite snurrigt och svårt att hitta fokus i alla lägen men det tar sig. För att vara en gammal hund som borde ha svårt att lära sig sitta så kan jag ibland vara riktigt anpassningsbar. Fast nåja, det är vad man själv tycker. Frågar man någon yngre så ser de en ändå som ett betongarsele. Att man ständigt påmindes om det och fick den insikten var det bästa med att jobba som lärare. Man sattes ner stadigt på jorden direkt om man försökte leka ungdomlig. Ändå livades man upp av den där kontakten med ungdomen. Mådde bra av den. Nu är alla döda eller pensionärer. Föga upplyftande.

Vandring i skog läker sargade själar. Man bör alltså vandra ofta där. Ändå gör man inte det trotts den vetskapen. Varför? Det håller liksom inte det där att skylla på att man inte har tid. Inte i mitt fall, inte i någon annans. Den enda rimliga förklaringen torde vara dumhet.

Man får lappa och laga och låta bli att tänka så mycket. Fast det sista är såklart svårt när man lever ett liv som jag gör. Då får man vara glad om man åtminstone inte pratar med sig själv. Dit har jag ännu inte kommit.

Men liv som går. Uppdelat i faser.

Före skola: Minns bara fragment från den tiden. Tror jag var ett lyckligt barn. Eller också har jag förträngt allt det onda. En drömmare.

Skola: Två delar. Lågstadiet och mellanstadiet som första del. Upptäcker böcker. Nyfikenheten på det mesta. Tiden räcker inte till. I ettan kär i fröken. I sexan med soldaten som lärare fattar man att folk behandlas olika beroende på vilka de är. Sen den andra delen. Högstadiet. Stor kärlek. Man börjar bli medveten. Lever. Försöker hitta den man är.

Gymnasie: Det blir bara ett år. Skiter i skolan. Vill inte gå om så jag hoppar av. Den största händelsen är väl upptäkten av Deep Purple och Black Sabbath.

Fabriken: Sju år. Det är musiken och rockstjärnedrömmar som får mig att leva.

Lumpen: Ett helt år bortkastat. Men kul hade vi ju såklart ibland .

Läser in gymnasiet: Ett riktigt uppvaknande. Jag var tydligen inte fullt lika dum som man sa att jag var. Blir vegetarian. Säljer gitarr och förstärkare och köper en tv.

Universitetet: Fysiken. Akademisk karriär. Ljuvligheten. Men också besvikelsen när jag genomskådar den akademiska världen. Kärlek. Datorer.

Inbäddad elektronik i Täby: Jobb, jobb. jobb och mer jobb men lärorikt och nyttigt. Skriver om elektronik och programmering.

Eget: Det växer så att det knakar. Jobbar natt och dag och all annan tid som går att uppbringa. Barn 1 och barn 2 kommer.

Konkurs: Att ge upp. Svårt. Men skönt när man tagit beslutet.

Svårår: Att försöka överleva på ingenting. Att försöka komma tillbaks, också ta sig en bit, men bli puttad tillbaks igen och igen och igen. Det dödar mig nästan.

Vändpunkten: Ger upp igen sittandes på ett berg vid ett stup. Måste göra något annat om vi skall överleva. Gör det. Får det första jobb jag söker.

Lärare 1: Lärare i Mora under ett år. En mycket god erfarenhet.

Hemautomation 1: Drömjobbet. Trodde man. Men har aldrig varit mer när att knäckas som där. Chefen och jag kommer på kant med varandra den första dan. Fast bra arbetskamrater.

Inbäddad elektronik: Anställd. Långpendling. Konsult. Anställd. Bra människor.

Lärare igen: Lärare i Gävle. Elektronik och programmering. Helt fantastiska elever och arbetskamrater.

Grodans Paradis: Hemma igen. Elektronik och programmering. Det är väl såhär det slutar.

Hoppas att man skall slippa addera Ålderdomshem till det där. Död hellre isåfall direkt. Men det lär ju inte jag kunna sätta dit.

Godnatt!