Vägen bär till skogs. Lagom tidigt. Det är lördag. Man vill ta det lugnt en stund först. IKEA soffa. Grön. Halvsova. Dricka te. Men nu alltså ut i friheten. Fast tappar glädjen över tystnad, milsvid mark och skattkammarskogar redan innan vi lämnar Los. Det kan inte hjälpas. Allt är på låtsas. Det blå tar mig. Hela mig. Det finns inget kvar.
Men ändå. Tar en ny väg till smultronstället Klöverhäll. Alltid lite spännande. Man kan hamna var som helst. Men hittar inte riktigt. Bara nästan. Vänder. Tar den gamla vägen. Långt. Bilen krånglar. Hjärtat upp i halsgropen. Vi pratar långt ut i skogen utan täckning och människor. Tar oss knappt upp för backarna. Men puttrar på. Kämpar. Gasar. Hostar. Gurglar. Instrumentpanellamsblinkar. Stänger av. Startar. Det löser sig. Måste byta den där trasiga avgassensorn. Räddad ännu en gång av en reset. Hurra för alla RESET’s. Men lika trött, idag som igår – som alltid – på gamla bilar och avsaknad av säkerhetsnät. För vem ringer man med självklarhet när bilen krånglar och man står där lika handfallen och fattig som varje gång före?
Men Klöverhäll är vackert. En fin plats. Ett smultronställe som verkligen kan rekommenderas. Kaffe. En pizzabit från igår. Sockerkaka. Sen njuta av Voxnans strömmar som forsar fram där över hällarna. Fast helt och hållet går det inte att ta in idag så alltså. Oro – “skall vi komma hem” – ramlar runt i huvudet. Krackelerar och rör upp där det nu borde finnas jämvikt och lugn.
Jag tar stigen åt andra hållet mot vägen vi åkte först. Vill veta var man tar sig in från det hållet så vi vet nästa gång vi far där. Ett stup. En magnifik arbetad stentrapp med räcke är bygd där upp för stupet. Det måste varit ett jäkla jobb. Precis som hängbron nere vid forsen. Man undrar vem som åstadkommit allt detta. Vill dela ut priser, applådera och klappa ryggar i tacksamhet och BRAVO.
Hängbron har börjat förfalla. Man borde alltså ta sitt ansvar och fixa. Bära ut några brädor, byta ut och spika fast. Man kan inte bara förlita sig på att andra alltid skall ordna saker. Men nu för tiden kan man kanske inte bygga sådant här utan att också ha ansvar för allt som kan hända och inte hända. Det är alltid någons fel idag när det händer en olycka. Oturen och den egna klumpigheten är bortsorterad hos så många så att de har blivit en fara för ett fungerande samhälle. Dit tar jag ännu inte kommit.
Den lila kilen man ser på kartan är Dalarna. Resten är Hälsingland (Gävleborg). Bron är alltså flyktvägen över till Dalarna när man tröttnat på Hälsingland. Det är således av hög vikt att den bevaras även för framtiden. Man vet aldrig när den flyktvägen måste tas i anspråk. Såhär ser den ut om man backar upp lite.
Man undrar stillsamt vad som fick gränsritarna att rita in den där kilen. Man ser likadana kilar åt Jämtlandshållet också. Någon tanke har det såklart funnits med dem. Oklar är den tanken fortfarande för mig.
Vi besöker våra blåbärställen och kantarellställen i grannskapet också på vår resa. Det är fler blåbär än kantareller men eftersom vi ser noll stycken kantareller så är inte heller blåbärstillgången att skryta med. Några ätbär blir det. Inte mer. Alla säger att det är fullt med bär i skogen. Dock gäller det tydligen inte på de ställen där vi befinner oss idag. Men skam den som ger sig. Det kan komma fler dagar. Fler försök.
Förundras över att man inte längre reagerar mer än man gör över en stor björnskit på vägen när vi åker hem. Blåbär finns det, det ser man där. Men i allt annat så har en björn och de spår den lämnar efter sig blivit vardagsmat idag. Dom har blivit lite som bergen. Man vet att de finns där men förundras inte lika mycket som man en gång gjorde och borde över det mäktiga och storslagna.
Så hemma. Trött. Tjugofem grader. 60% fuktighet. Tryck 114 hPa. Nåja trött. Man piggnar inte på sig av de där siffrorna. Men sannolikt kan man sova med öppet fönster i natt också. Årstidens storhet finns just i det. Det stora finn i det lilla. Varje gång och alltid.