Ägnar dagen åt att lära mig något nytt. Fast i sig är det inget konstigt. Jag tillbringar mycket tid på skolbänken. Oftast med mig själv som både lärare och klassens ende elev. Idag innehåller kursen Espressif’s SDK’er. Främst ESP32’an. Jag har aldrig gett mig själv tid att dyka ner riktigt djupt där. Men nu då kanske. Är inte riktigt förtjust i Arduinogenvägen. Kan inte hjälpa det. Men visst blir det krångligare att läggs sig på den här nivån. Självklart så. Men den är mer på riktigt känns det som. Enkelhet kopplar nästan alltid också bojor som man inte vill ha.
Just det här att lära sig nya saker än fortfarande min största glädje och motivation. Tar det momentet slut så tar nog också jag slut. Men visst är det så att gamla hundar har svårare att lära. Man är segare nu än förr. Fast jag tycker nog att man kan ta igen det där sen när det gäller att leverera något som skall kallas “klart”. Fast ungdom vinner alltid såklart. Så är det och så skall de vara. I längden förlorar erfarenhet över snabbhet.
Plågas (nåja…) av en malande huvudvärk hela dan som gör att jag får kämpa med koncentrationen. Men lyckas i alla fall hålla huvudet över somna in nivån. Klipper klart det som återstår av gräsmattsklippandet i en riktigt seg del av dagen (flyr) men annars sitter jag här framför skärmarna. Kämpigt utan drift på hjulen det där med gräsklipperi. Men säkert nyttigt för en sådan som jag. Blir svettig hela dag. Måste försöka få tag på en ny drivrem.
Imorgon skall det bli vrålvarmt. Vi måste antagligen lära oss av centraleuropeerna att semester tar man i augusti och inte i juli. Under våra år i storstan tillämpande K. och jag det med gott resultat. Sommaren börjar på riktigt när skolorna börjar. Har det inte alltid varit så? Någon som har en annan erfarenhet?
Har fortfarande huvudvärk Möjligen beroende på mina provisoriska glasögon som egentligen är köpta som läsglasögon. Helt fel värden på dom alltså men såklart tusen ggr bättre än det tidigare gråstarrläget såklart. Nu är visst ett par nya på väg i posten. Med lite tur har jag dom imorgon. Det skall bli riktigt skönt och blir ett avslut (hoppas man) på en kämpig period när det gäller att se något av världens mysterier har det varit.
Vore skönt att lämna sjukdomarna bakom sig härifrån nu. Men det tror antagligen inte ens han/hon/det/fan på heller. Man är i den där åldern när man faller söner bit för bit. Man har mer kvar.
Mörker annars där ute. Anar en måne bakom berget. Kan ev. också vara ett UFO. Men har inte orkat springa upp på berget och titta efter. Det får vara det det är. Ibland orkar man bara inte undersöka alla under i världen. De får finnas utan ens inblandning.
Tycker nog fortfarande att man borde resa ut och bli borta länge. Väldigt länge. Se mer av världen. Träffa fler människor. Jag tycker faktiskt människor är spännande. Inser att (låtsas)yrkesvalet därför är lite underligt. Möter ju inte en enda som det är nu. Men sen har jag ju det där solitära starkt inom mig också. Troligen starkare än längtan efter människorna. Livrädd för sveket dessutom. Svårt för tilliten. Hör alltid de där negativa sakerna som folk tänker men som det kanske inte alls är säkert att de tänker. Men det räcker med den där inbillningen. Går det att kram någon och tro att den man kramar verkligen vill bli kramad om man är sådär?
Jag hade några bilder kvar i ett album på några gamla flickvänner under många år. Ingen aning varför de satt kvar där. Men minnet av någon som sa de tyckte om och älskade kanske. Men jag lät allt det där gå i soptunnan för något år sedan. Som de borde gjort från början såklart. Eller tidigt i historien. Det som har varit har varit. Går inte hålla kvar. Vill man ens?
Nu skall jag gå upp till U.L. och läsa hans gnäll en stund. Fyllkörningen berättades det om i senaste läsningen. Hopp om alkolås. Nojor inför turnén. Tre dar i studion sen får andra fixa klart. Drömmen om att komma iväg den har vi gemensamt. Att vi ändå stannar likaså. Någonstans tror jag vi båda förstår att vi inte kan fly från oss själva hur än mycket vi än hatar den där personen som vi själva benämner “jag”. Man kan sätta bojor och tvångströja på sig själv också. Göra det med fullt öppna ögon. Vi flytt int’.
Eller något.
Liksom.
