Några riktiga orkaner av händelser är det väl inte här på låtsaskontoret idag. Planerar fortfarande och försöker förstå. Lär mig. Utbildar mig. Allt det där som måste vara på plats innan det är för kallt eller omöjligt att få det på plats för att det är vinter, skall på plats nu. Det blir alltså mycket halvfärdigt och många lösa trådar. Mitt huvud är redan rätt rörigt och det bli inte bättre av detta. Men planen är alltså att ta tag i var och en av de där löslämnade trådarna sen i vinter. En lång vinter där lös tråd skall föras från just lös till “klar” och hopknuten med andra före detta lösa trådar.
Den här tiden på året brukar jag annars vara fullt fokuserad och igång. Icke så i år. Det finns en underlig oro i kroppen just nu som jag inte vet var den kommer ifrån. Kanske handlar det om förändringar som måste ske. Kanske är det annat som visar sig vad det lider. Men gillar det inte riktigt. Vill ha kontroll. Känner mig osäkrad. Som om sprinten är utdragen. Måste nog förresten skriva det där post death inlägget och lägga i vita arkivet snart. Det känns som det vore rätt i tiden. Inte för att jag har så många läsare som bryr sig, men ett sista pekfinger upp i luften vore skönt efter plus tjugo års bloggande. Sen skall man ju lita på att någon postar det också. “Vem kan man lita på” sjungs det ju.
Nya glasögon är verkligen en seger som kom med den här dagen. Fortfarande lite snurrigt och svårt att hitta fokus i alla lägen men det tar sig. För att vara en gammal hund som borde ha svårt att lära sig sitta så kan jag ibland vara riktigt anpassningsbar. Fast nåja, det är vad man själv tycker. Frågar man någon yngre så ser de en ändå som ett betongarsele. Att man ständigt påmindes om det och fick den insikten var det bästa med att jobba som lärare. Man sattes ner stadigt på jorden direkt om man försökte leka ungdomlig. Ändå livades man upp av den där kontakten med ungdomen. Mådde bra av den. Nu är alla döda eller pensionärer. Föga upplyftande.
Vandring i skog läker sargade själar. Man bör alltså vandra ofta där. Ändå gör man inte det trotts den vetskapen. Varför? Det håller liksom inte det där att skylla på att man inte har tid. Inte i mitt fall, inte i någon annans. Den enda rimliga förklaringen torde vara dumhet.
Man får lappa och laga och låta bli att tänka så mycket. Fast det sista är såklart svårt när man lever ett liv som jag gör. Då får man vara glad om man åtminstone inte pratar med sig själv. Dit har jag ännu inte kommit.
Men liv som går. Uppdelat i faser.
Före skola: Minns bara fragment från den tiden. Tror jag var ett lyckligt barn. Eller också har jag förträngt allt det onda. En drömmare.
Skola: Två delar. Lågstadiet och mellanstadiet som första del. Upptäcker böcker. Nyfikenheten på det mesta. Tiden räcker inte till. I ettan kär i fröken. I sexan med soldaten som lärare fattar man att folk behandlas olika beroende på vilka de är. Sen den andra delen. Högstadiet. Stor kärlek. Man börjar bli medveten. Lever. Försöker hitta den man är.
Gymnasie: Det blir bara ett år. Skiter i skolan. Vill inte gå om så jag hoppar av. Den största händelsen är väl upptäkten av Deep Purple och Black Sabbath.
Fabriken: Sju år. Det är musiken och rockstjärnedrömmar som får mig att leva.
Lumpen: Ett helt år bortkastat. Men kul hade vi ju såklart ibland .
Läser in gymnasiet: Ett riktigt uppvaknande. Jag var tydligen inte fullt lika dum som man sa att jag var. Blir vegetarian. Säljer gitarr och förstärkare och köper en tv.
Universitetet: Fysiken. Akademisk karriär. Ljuvligheten. Men också besvikelsen när jag genomskådar den akademiska världen. Kärlek. Datorer.
Inbäddad elektronik i Täby: Jobb, jobb. jobb och mer jobb men lärorikt och nyttigt. Skriver om elektronik och programmering.
Eget: Det växer så att det knakar. Jobbar natt och dag och all annan tid som går att uppbringa. Barn 1 och barn 2 kommer.
Konkurs: Att ge upp. Svårt. Men skönt när man tagit beslutet.
Svårår: Att försöka överleva på ingenting. Att försöka komma tillbaks, också ta sig en bit, men bli puttad tillbaks igen och igen och igen. Det dödar mig nästan.
Vändpunkten: Ger upp igen sittandes på ett berg vid ett stup. Måste göra något annat om vi skall överleva. Gör det. Får det första jobb jag söker.
Lärare 1: Lärare i Mora under ett år. En mycket god erfarenhet.
Hemautomation 1: Drömjobbet. Trodde man. Men har aldrig varit mer när att knäckas som där. Chefen och jag kommer på kant med varandra den första dan. Fast bra arbetskamrater.
Inbäddad elektronik: Anställd. Långpendling. Konsult. Anställd. Bra människor.
Lärare igen: Lärare i Gävle. Elektronik och programmering. Helt fantastiska elever och arbetskamrater.
Grodans Paradis: Hemma igen. Elektronik och programmering. Det är väl såhär det slutar.
Hoppas att man skall slippa addera Ålderdomshem till det där. Död hellre isåfall direkt. Men det lär ju inte jag kunna sätta dit.
Godnatt!
