Day: 21 August 2020

Jag somnar på grön IKEA-soffa redan vid åtta. Ja kvart i. Det kan inte hjälpas. Gamla gubbar behöver sin skönhetssömn. Den som knappast hjälper den heller. Det skall mer till. Men det är som det är. Jag vaknar vid nio. Ser en åtminstone skapligt sebar film, men en som hade behövt ett intelligent twist på slutet för att bli ihågkommen imorgon, ja och här är jag nu. Det skall nu låsas och stängas och sen skall jag krypa till sängs med med Ulf Lundell.

Men vilken dag! Jag har varit helt borta. Det är sådana här dagar jag fattar varför man tar till droger eller en flaska sprit. Flykt. Bort från verkligheten till vilket pris som helst. Ren njutning. Det är när man skall tillbaks igen som det tar tag i en alltihop. Verkligheten. Det är då jag somnar i ren utmattning. Men min last, låtsasarbete, är väl ändå skapligt socialt accepterad ändå. Inte helt såklart. Man skall åtminstone delvis gilla semester, fester och umgänge. Eller låtsas göra det. Det får inte bara vara låtsasarbete. Men nära får vara gott nog i mitt fall.

Jo, jag försakar människorna. De vänner som finns kvar och är nära har jag inte förtjänat alls. Ja och de dör en efter en. Lever jag vidare blir jag snart den sanne solitären. Som om jag nu inte redan har varit det hela livet. Ja, och njutit av det. Hatat det. Frågar han/hon/det/gud vad meningen är med alltsammans. Aldrig fått ett svar. Såklart. Hade jag förväntat mig det?

Arton grader ute. Det betyder en natt till sovandes med öppet fönster. Det kanske går imorgon natt också. Men sen. Möjligen någon odd och enstaka natt. Sen tar hösten över. Fönster strängt. Täcket uppdraget till hakan. Bäst att inte tänka på det.

“Buslåt till Backa-Jan” skulle ha varit uppe nu. Istället meddelar Spotify att nästa låt är på väg. “Ha hå hi” eller vad jag nu benämnde den. Något ditåt. Men buslåten är på riktigt. Viktigare. Till en person som är den mest osjälviske jag träffat. Men inte med oss nu då längre. Hur ont gör inte det. Hur förvånad är jag inte att det fortfarande gör så ont. Men det var den där godheten. Att någon ger utan att vilja ha. Man möter det så sällan.

Men det är som det är. Man lärde sig det tidigt. Man sväljer och går vidare.

Lundell ropar där uppifrån. Vill berätta sin historia. Sann eller inte. Fantiserar om att skriva ett sådant där långt djupt innehållslöst brev till honom. Men han är född 49. Som brorsan. Det är mil mellan oss. Vi kan aldrig förstå varandra. Så det får bli envägskommunikation. Vardagar. Jag lyssnar på hans klagande. Han inte på mitt.

Men läsa en god stund alltså. Hela vitsen med att somna en timme en fredagskväll. Man har kraft kvar att vända ett blad till när klockan slår tolv. Fast vad vet man. Ibland är den där tröttheten igen och kastar grus i ögonen och får kroppen att lugna sig för dvalan fortare än man anar. Då är det bara att åka med. Ta emot. Hämta hem de där minuterna i sömn som man ligger efter med. De som inte går att hämta hem.

Godnatt!

Döden, nej, skojar bara. Vi skall inte prata om döden idag. Någon måtta måste det väl ändå vara på en lycklig fredag. Fast fredagar. Halvdager. Man måste ge sig vid 18-tiden. Det blir liksom inte något gjort. Fast nåja, låtsasjobbare… det finns inte mycket värde i andra dagars sysslor heller. Men så illa som fram till till död skall vi väl ändå inte komma. Fast vad vet man å andra sidan. Men åtminstone inte just nu då i alla fall.

Sugen idag. Sen ringer Ljungström… Nejdå. Inte ens han tar bort suget. Nu var jag stygg. Det gör han aldrig. Det är alltid roligt att prata med den gamle musikern. Idag ringer han för att tala om att han skall skicka ett mail. Jo. De gör det många av mina kompisar. Ringer och förvarnar innan. Näpp, där finns det ingen chans att lära gamla hundar att sitta. Tro mig.

Men mailet innehåller lite tjuvlyssningar av råmixar på kommande låtar från den gamle rockräven. Skall ta mig an dem senare under dan när lödröksdimmorna skingrats här i lokalerna.

Ulf Lundell, Vardagar 3, gör att jag försover mig varje morgon. Man vill hela tiden läsa några sidor till. Vad är nu kriteriet på “bra” läsning?

Fast trekvart är väl inte så farligt. Åtminstone inte om man lever på låtsas. Igång strax efter åtta.

Mjölk, fil och yoghurt fattas inför helgen. Jag tar på mig uppdraget att införskaffa. Utför det utan bil. Klarar mig både dit och hem. Fast andningen är aningen snabb efter att ha klättrat upp för Brattbergabackarna. Men det går. Måste komma igång med mina dagliga promenader igen nämligen. Kanske var det här startskottet.

Men helg alltså. Snart. Grön IKEA soffas ikväll med rejäl sömnskuld i bagaget. Det kan liksom bara gå på ett sätt. Fast ibland överraskar jag mig själv. Sen angripa listorna imorgon. Tro mig, de har inte minskat jättemycket i antal punkter. Men skam den som ger sig.

Kallare väder på ingång sägs det. Men helt naturligt såklart. Vi är snart i september. “VILL INTE”. Vill jag skrika där vid den insikten. Jag gillar iof hösten. Antagligen den årstid jag tycker bäst om. Men efter den kommer vintern. Gillar inte den alls. Fryser bara. Accepterar den enbart för att den är den svacka som gör andra tider underbara. Fast fram till januari går det bra. Sen är det de där veckorna fram till Vasaloppet. En räcka lidande. Svårmod. Det enda som hjälper är (låtsas)arbete. Turligt nog vänder det efter den där dan. När det sista repet dragits. När den siste fyrtioåringen med ålderskris har äntrat givit-upp-bussen hem till Mora och hotellet för dusch, vila, kontemplation med insikten att “nu är jag slut som den människa jag en gång var” sakta sjunker in. Jag skulle kunna lugna. Jag som passerat allt det där. Det blir bara bättre efter att man gett upp alla drömmar om stora segrar i födernes spår och annat. Eller inte. Men ett in-i-väggen-gående härdar det också.

Men skall slå på lödkolven. Luften här inne börjar kännas allt för fräsch. Så kan vi inte ha det. Testar lite nytt för tillfället. Vi får se om det är en återvändsgränd eller inte. Ibland är återvändsgränden de verkliga vägarna framåt. Där storkliven tas. Man skall inte vara rädd för misslyckanden.

Då så. Solong!