Solen går ner. Det sker i väster här med. Faktisk. Man kan tro att det skulle kunna vara tvärt om. Varför man nu skulle tro det. Kanske för att Losbor är vrånga. Har finnars blod och vrånghet i sig. “OO” är en kamp som försiggår här. Som om den gällde livet. Var viktigare än mat.
Själv är jag är inflyttad och utböling. Inte lika vrång. Därmed inte sagt att jag är lätt att ha att göra med för den skull. Kan nog vara vrång när det behövs. Annars när det inte behövs också på ojämna datum. Som de flesta andra gamla gubbar. Sen har man ju vrångat till sig under åren man bott här. Anpassat sig. “Det går åt helvete” liksom. Sagt med bestämdhet och säkerhet i rösten. “Fuck off” liksom. Till alla.
Liksom igen. Omtag.
Men att längta härifrån… Det går inte att fly från sig själv. Det vet jag bestämt. Man har sin zon. Där går det att leva. I mitt fall på en kulle. Börjar man ojja sig rinner det alltid tillbaks på en själv. Som sirap ungefär. Trögflytande och äckligt sött. Galenskapens flöde.
Frostvarning då till slut. I natt nere vid två grader och touchade. Man borde gråta. Sommaren är de facto slut. Imorgon september. Höstmånad antingen man vill det eller ej. Man ville vara flyttfågel. Göra sig redo för resan söderut. Som sädesärlan jag pratade med idag. Resan till det som också är hemma. Fast har man inget sådant “hem”. Ja, då kan man lika gärna stannat där man är. Lida. Flina lite åt sitt eget lidande. Rent utav galet storflabba. För vad skall man annars göra liksom. Bygga en bastu?
Men brittsommar alltså. Till Britt står hoppet. Hela.
Här på låtsaskontoret händer inte mycket idag. Liv som går bara. Ändå är det väl inte mindre som sker än vilken annan dag som helst. Men paradoxen är det där med att göra saker på låtsas. Om det som hänt varit på riktigt hade det såklart varit en annan sak. Då hade dagen varit rent utav produktiv. Kanske borde man skrika “HJÄLP” och “rädda mig“, som om man var den drunknande.
Men vem vill bli räddad. Man vill ju vara hjälten och den som räddar. Såklart. Annars är det ju ingen vits att anstränga sig.
Så… där… liksom.
