Jag pratar lite med tanterna här på morgonen. Dom skall nämligen vattnas. Skriker efter det livgivande faktiskt. Gubben har liksom glömt att vattna vackra pelargoner den här veckan. Men när det är gjort är vi vänner igen. Tanterna och jag. Älskade tanter.
Backa-Jan tyckte mina pelargoner var taniga. Va!? Liksom. När vi träffas någon gång igen någonstans i universum så skall han få för det där. Jag skall kasta en galax på honom i vredesmod.
Min lilla mojäng säger att det levererats post klockan 06:01. Jo, nyfiken är jag. Den nyfikenheten kommer från samma källa som den mer positiva kunskapstörsten. Alltså måste jag gå ut och kolla vad som kommit. Jaha… Reklam för den lokala tidningen. Nåja…
Men den grej jag monterat upp för att slippa gå till postlådan i onödan får mig nu alltså att gå två gånger till postlådan om dan istället för en. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Att sätta upp panel där de gamla dörrarna satt har varit ett av årets projekt. Ja det har det varit många år nu. Men inte i år heller räcker kronorna till för det där. Det får bli nästa år. Man överlever nog sådant. Kanske.
Koncentrerar mig på kaminen. Det är på håret där med.
Men en hel dag framför mig. Den skall utnyttjas väl. Jag ler redan över möjligheterna den ger.
Veckor som flyger iväg. Var det inte alldeles nyss söndagkväll och låtsasjobbsuppstart. Jodå. Visst. Men idag. Torsdag. En dag till. Sen paus och helg och vila igen och grön IKEA-soffa med gubbe i.
Men såklart. Man får vara glad över den där hastigheten som man presterar genom tiden. Det betyder att man är igång. Det är värre att sitta där och se tiden sakta krypa framåt. Inte för att jag upplevt så många sådana dagar i livet. Men såklart. Några. Tyvärr kortas återstoden av livet med samma hastighet. Det får man försöka att INTE tänka på.
Alternativet till låtsasjobb är att sätta sig i bilen och åka iväg med gasen i botten så långt som bensinen räcker. Eller bilen för den delen. Gamla bilar tankar man inte fullt i för vem vet om de går så länge som en full tank teoretiskt ger utrymme för. Fast å andra sidan, vem har råd med en full tank. Jo många såklart. Men inte jag. I alla fall sällan. Och då efter ovanstående överläggning.
Ser bilder från San Francisco igår. Röd himmel. Dis. Brandrök. En underbar stad. Men inte just nu då. Vill se en dag snart igen. Många andra platser och städer. 417 dagar kvar till frihet. Några skall man väl hinna bocka av efter frihetsdagen.
Man måste skilja på människan och människans åsikter. Det är viktigt. En människa är inte en idiot för att hen har en annan åsikt än man själv har. Hatare har historien sett nog av.
Eller hur?
Liksom
Fast helg innebär listbearbetning såklart. En hel del moment börjar nu bli kritiska om man skall hinna med dem innan kylan är här på riktigt. Men man kan bara försöka så gott man kan. Går det inte så går det inte. Ingen ide att gräma sig. Det kommer nästan alltid fler chanser. Man får ändra om planerna. Anpassa sig. Det är inte hela världen med sånt.
Med lista menar jag då inte någon slags tävling som att min musik skulle hamna på en sådan. Sånt bryr jag mig inte om. Inte ett dugg. Inte så mycket annat av det där herren på täppan spelen heller för den delen. Jag sitter gärna här längst ner och luktar på mina blommor. Har man katter luktar det ofta kattskit också för den delen. Allt har nämligen ett pris. Antingen betalar man priset eller inte. Konsekvenser följer med beslutet.
Jag har en massa texter liggande som jag borde få till något av. Här. I mitt forum. Ja, läses gör de väl inte här heller liksom de inte gör i foldern de ligger i nu. Men de är förlösta i alla fall. Som förlöst text låt, program eller vad det nu är så är de ju fortfarande ens barn men med en vuxenhet och alltså kan man faktisk begära att de skall kunna klara sig själva. I alla fall så länge de inte inhystar en massa beröm. Då får man passa på och hålla sig framme. Fast om sanningen skall fram så upplever jag lovord mest som pinsamma. Ungefär som presenter och gåvor. Faktiskt. Sorgligt egentligen. Ibland borde man tycka att man var värd båda. Men svårt att känna så. Varför? Inget svar har jag.
Fast det där med eget värde är svårt. Hur många blir inte musiker för att då är man någon som kanske är värd något. Ja det där med “då får man tjejer”. Som de flesta killar i tonåren tänker. Varför fungerar det inte som den man är ändå. Fast för en del gör et ju det. Såklart. Men väldigt många andra måste bli något för att tro att de är värda att satsa på för någon annan. Man ser det där i företagsvärlden också.
En låg självkänsla men ett bra självförtroende kan man ha. Samtidigt.
Faktiskt.
Serru kisen.
Men nu så. Knyta ihop säcken och checka in koden så att den far hela långa vägen över Atlanten till någon server som står och snurra i någon överhettan serverhall någonstans i Amerika. Jag är fortfarande oerhört fascinerad av den enkelhet med vilken man numera far runt i den virtuella världen och möter människor, maskiner och hämtar hem och lämnar små korn av sanning. Kanske är det för att jag sitter här på en kulle i Los, mitt ute i skogen, som det där blir så verkligt och uppenbart. Eller kanske är det bara en förmåga att se det som är stort i det till synes lilla. Jag förundras ständigt nämligen. Det finns säkert en eller två bokstavskombinationer för det också. Som vanligt.
Idag har jag dessutom lärt mig något helt nytt. Det händer iof ofta. Men glädjen som jag fylls av varje gång är densamma idag som den alltid har varit. Där har han/hon/det/gud gett mig den bästa av gåvor. Kompenserar för icke Brad Pitt utseende och annat. Det finn smy7cket man kunnat önska sig. Har önskat sig. Men med stigande ålder. Ja, man nöjer sig. Kan tycka sådant som upplevdes som en kritiskt skavank eller brist som ung nu är en gudabenådad gåva. Jodå.
Fast nu har jag inte tid med mer av detta.
Vi höres. Åtminstone kanske. Kan man hoppas på mer?
"Den privatiserade skolan är motorn i segregeringen, där barn inte längre får samma chans i skolan."@jsjostedt i dagens partiledardebatt. pic.twitter.com/7I6Sb329pY
