Hudiksvall utan sjukhus. Ett bättre besök alltså. Noll vånda. Bra roligt. Huvudanledningen är Sara-Vide Ericsons utställning på Hälsinglands museum. Andra anledningar finns inte. Men hav vill man lukta på. Se. Höra. Innan vintern skrämmer bort fryslortar från kusten. Fika och en matbit har man med sig.
Ja och Sara-Vide levererar. Hur kan man åstadkomma detta ljus i en målning. Som om den har en egen inbyggd energikälla hänger hennes tavlor där och lyser mot en. Plutonium i färgen kanske.
Ja jag kommer aldrig äga en tavla av henne. De är som de där superknivarna som en gammal kamrat i Edsbyn och en annan mästare i Los tillverkar. Man får nöja sig med att begapa på avstånd. Fast vi brukar i och för sig åka förbi hennes ateljé när vi handlar “hemost”. Kanske skall man gräva lite i hennes soptunna… Nåja, så långt skall vi nu inte gå. Nöjd över att ha fått se underverken i verkligheten idag.
Delar med mig nedan som vanligt nedan. Men mobilbilder gör såklart inte de riktiga målningarna riktig rättvisa.
Besöker också Backa-Jans grav i Järvsö idag. Ja grav och grav. Omärkt familjegrav. Det där pratade vi om. Det behövs inga gravstenar för folk som oss. Men vid en fin plats bredvid kyrkan ligger han. Ljusnan rör sig sakta mot havet nedanför. Fast Janne är såklart någon annanstans där det är lite mer fart. I en supernova kanske. Försöker få den att smälla av. Saknad gubbe. Snällast i världen. Blir tjock i halsen när jag tänker på honom.
När jag fråga om var hans grav ligger lyser vaktmästaren upp, “ja Backa-Jan, jo jo”. Alla kände han. Varenda kotte. Alla tyckte om honom. Saknad så in i helvete.
