Trehundranittionio dagar kvar till pension idag. Tillika 399 dagar kvar tills min skuldsanering, en följd av mitt företags konkurs 1992, är klar. Liv slutar alltså inte med pension. Liv börjar.
Innan skuldsanering tjugotre år i en skuldfälla som det inte går att komma ur. Totalt alltså nästan trettio år av ett liv i ett särskilt sorts helvete.
Många tycker säkert att man får skylla sig själv som företagare. Ja och så är det ju. Jag har kamrater som stannade kvar på fabriken och kommer att få bra pensioner och har haft bra liv. Man gör val. Får stå sitt kast efter att man gjort dem. Men man skall också komma ihåg att det mesta vi har i samhället kommer från företagen i grunden. Utan företagen så kommer inga skatteintäkter in och utan skatteintäkter, ja behövs det en förklaring?
I varje samhälle finns då dessutom bara ett fåtal som är beredd att ta den risk det innebär att vara företagare. Sådan som jag då. Smart vore såklart att hålla oss kvar på banan. Reparera och skicka upp igen. Eftersom det i längden genererar skatteintäkter.
Nu kan man såklart kasta “klåpare” och annat efter oss som misslyckas. Fast alla såklart misslyckas hela tiden. Det syns bara inte. Men det är inte bara förmåga som gör att man lyckas. Kontakter, tillfälligheter och tur spelar in till stor del. Dessutom är det definitivt av sina misslyckanden man lär sig. Den som inte förstått det har inte fattat ett dugg.
Är det värt det då? Nej såklart är det inte det. Priset är för högt. Givetvis är det för högt. Man betalar med ett liv. En hel familj drabbas. Men skulle jag gjort det igen? Startat och kört igång det där företaget. Ja, det skulle jag. Men för sent nu såklart.
Ljusdal på onsdag. Besiktiga bil. Årets otäckaste händelse. Sjukhus, doktorer och allt annat inräknat. Inget kanske för någon med fylld plånbok. Men har man inte det. Har en gammal bil. Då är det där ångestfyllt. Hela hösten och delar av vintern ligger i potten. Svårt att klara sig utan bil här uppe. Så på något sätt måste man ju få igenom den. Eller skaffa en annan bil.
Sparat besöket till sista möjliga dagen naturligtvis. Som vanligt. Trotts den ursprungliga tanken att ordna det där under sommaren när man i normala temperaturer kan ligga under bilar och skruva, svära och göra illa sig. Men så blev det alltså inte. Det skall frysas.
Jag kan fixa det mesta. Tror jag åtminstone. Men bilar. Nope. Det är väldigt lite jag fixar där. Mest har det kanske med att man saknar verktyg för just bilmekande. Men saknar nog också självförtroendet. Sen sitter saker fast så in i helvete på gamla bilar. Man måste ta hjälp alltså. Hjälp kostar pengar. Som man alltså sällan har.
Nåja. På något vis måste det ju gå vägen. Men besiktning alltså. Man får tänka på samma sätt som när man stiger på ett plan. Det får gå som det går. Man kan inte göra ett skit åt det. Vill man komma till den tänkta destinationen så får man ta det där obehaget. Ja operationer innan sövning bär väl på samma känsla.
När jag tar bort en elskena som suttit monterad ett tag så ramlar ett foto ut som har hamnat bakom den någon gång i historien. Brännskogen, Vingåker någon gång i början av 80-talet. Vi har höstsemester några dagar i K’s föräldrars sommarställe. Vardagarna är studier i Uppsala. Vacker var min fru då och vacker är min fru nu. Det är bara år och erfarenheter som skiljer mot en bild tagen idag.
Har man läst Miniatyrmakaren kan man inte förställa att samma författare kan åstadkomma något som är lika bra igen. Fast en bra författare motbevisar ju såklart en tvivlare gång på gång såklart. Så är det här. En kanonbra bok helt enkelt. En man måste läsa.
En gammal skrivdragare och ett gammalt laptopbatteri, vips blir det en skruvdragare. Visserligen inte trådlös men ändå. Utmärkt till de där tyngre jobben. En del av cellerna i det gamla uttjänta batteriet går dessutom att ta till vara de också om man nu vill det.
Sex grader. Säger SMHI. Vetenskapen. Fem grader säger min bästa temperatursensor. Verkligheten. Regn på det. Eftersom natten sänker temperaturen går det säkert inte att komma närmare snö, Men han/hon/det/gud hjälpe oss. Inte än. Snälla. Men inte hjälper böner. Bara jämviktssökandet, den universella kraften styr det här universumet och alltså världen. Stör jämvikten och du är förloraren. Ingen vinner över den. Inte ens människan. Lär det alla.
Utmattad idag. Jag befinner mig bland människorna en dag i månaden. Ibland två. Den tär alltid på mig. Alltid. Intrycken blir många. Det krävs en vilodag. Sortering.
Borde ha varit igång med mina listor sedan flera timmar. Men vilar alltså. Men nu så. Fast byta lite lampor där lampor bör fungera först. Ljuset blir viktigt på hösten när avsaknaden av ljus in i sinnen som kräver ljus kryper sig på. Ljus och brasor gör vintern knappt men ändå överlevnadsbar. Får alltså bära in lite ved också.
Läser bok där Spanska inbördeskriget pågår. Har hamnat där några gånger. Det finns något fasansfullt över inbördeskrig. Det som ger tillfälle för somliga att ge igen för gamla motsättningar med mord, tortyr våldtäkter och död och säga att det är politik, alltså ett måste, ett rätt, och att det därför är berättigat. Den värsta sortens krig. Den värsta sortens människors lekplats.
Det är lätt att hata. Svårt att älska. Man måste lära sig det också. Tänker ofta på det nu när VI skall överleva som kommun i Ljusdal. Det skall sparas. De som utför besluten blir lätt hatobjekt. Men åsikter hos människor skall man respektera. Man kan älska en människa men hata den människans åsikter. Viktigt skillnad.
Fast dumhet accepterar jag aldrig. Om man använder 99% av energin år symboliska besparingar är man bara berättigad till förakt. Bör inse. Bör backa. Bör säga förlåt, jag, vi, tänkte fel. Skall tänka rätt. Sluta asfaltera. Sluta med allt som vi inte inte absolut behöver. Satsa på skola, omsorg, äldrevård. Det som är viktigt. Först.
Att vara den som ändrar sig. Som säger “jag tänkte fel” är det största en människa kan göra. Det finns få stora människor.
Men alltså. I inbördeskriget tänker jag inte ens döda, lemlästa, tortera, våldta ens för dumheten. Det behövs inte ens en ursäkt. BACKA undan bara. Åtminstone om du kallar dig socialist. Eller om du bara tror på ett fungerande samhälle. Ett fungerande land. Inte är som en av de där generalerna i spansk forntid, drivande i hatet och segregationen.
Lätt för dig att säga säger någon som tycker jag sitter här och skriver som den ansvarslöse. Men nej, så enkelt är det inte. Du med ansvar måste tänka i mer än ett steg. Dessutom tänka, är det verkligen den här människan jag vill vara. Den som förstör istället för att bygga.
Anders F Rönnblom flyttar till Hälsingland. Tänka sig. En kamrat på luckan i Karlskrona under min tid som en av flottans käcka gossar introducerade honom för mig och han har aldrig lämnat mig sedan dess. Definitivt inte uppskattad efter förtjänst om någon nu frågar mig. Utom under juletiden då såklart. Men jag tror han är en del av en större flod av människor som lämnar städer för att söka en bättre värld. Vi ser många konstnärer dra sig ut från städerna nu. Med de kreativa folket växer ett nytt bättre och levande samhälle upp. Ett som lockar de andra. De som följer. Vi ser det där alltid och överallt. Mest i stadsdelar i städer. Men vad är Sverige annat än en enda stor stadsdel egentligen. Egentligen är det väl bara ett par vältaliga självupptagna navelsådare innanför tullarna som inte inser det. Bygg en mur kring städerna och se sen på vilken sida klösmärkena hamnar. Sanna ord.
