Month: September 2020

Hon kommer in genom dörrarna. Söt som socker. Lite trött. Kanske liten ledsen. Eller båda. Vad vet man . Men hon håller sin pappa hårt i ena handen och lika hårt en älskad sliten nalle i den andra. På ryggen har hon en ljusblå ryggsäck utsmyckad med någon grafik jag inte känner igen.

Vi sitter på Max i Bollnäs. K och jag. Det är månadens snabbmatsmåltid. In med en haloumiburgare mellan käftarna. Tugga. Svälj. Det är inte mer med det där. Men på köpet får man älsklingsupplevelsen av att se (och fantisera om) andra människor. Idag alltså den här pappan och hans dotter.

Pappan är i fyrtioårsåldern. Flickan är kanske åtta eller nio eller däromkring. Ingenting är konstigt med den här delen av en familj på väg in för att köpa en hamburgare. Inte för de flesta. Om man nu inte är annorlunda, utpekad, om man har en annan hudfärg än nästan alla andra som finns där på hamburgerhaket. Eller alla i staden där paret rör sig eller i landet för den delen. Ja rent av i världsdelen. För både far och dotter är nämligen svarta. Färgade Annorlunda.

Jag är så gammal så att jag känner människorna. Solitärens roll är den att lära känna de som omger honom. Så jag vet att den här flickan kommer att få utstå – har redan utstått säkert – en massa skit bara för att hon har en mörkare hud än sina vänner och dem hon möter. Hon kommer att möta en massa dumma idiotiska människor som kommer att säga dumma idiotiska saker. Den där hudfärgen kommer att förfölja den lilla flickan hela hennes liv precis som den fördöljer hennes far varje dag.

Jag sitter där och har svårt att förstå hur en mörkare nyans på huden, som faktisk är vackrare än den grisskära färg som de flesta andra jag möter idag har fött sig i, kan få andra människor att blir monster. En skitsak. Som ögonfärg, hårfärg, lång eller kort eller vad fan som helst. Småsaker. Det där att bestämma sig för att de med t.ex. gröna ögon är en sämre sorts människor. Eller är och tänker på ett speciellt sätt. Är annorlunda. Får inte vara med.

Så jag tar på mig en del av den skit som en där flickan kommer att utsättas för. Det är mitt folk som kommer att utdela den där skiten. Men jag skickar tillbaks den ut i universum in i solar och supernovor så att den en dag återvänder och slår de där människorna till marken när de nedvärderar eller slänger ur sig sitt bajs till prat och åsikter. Som vilken Jesus som helst alltså. Men ocool gubbe då. Vi gamla gubbar besitter mer makt än många tror.

Mannen och hans dotter köper den minsta drickan och den minsta hamburgaren. Bara en. Det är dottern som skall få den. Fredag. När mannen går ut så möts våra blickar. Är det skam jag ser i den? Kanske. Jag känner att jag vill gå fram till dem båda och bjuda in till fest. En fest för att visa att åt helvete med alla idioter som gör världen till ett sämre ställe att finnas i och välkommen in alla som gör den till ett bättre ställe för ALLA att leva i.

Höst ute. Programmerarväder. Skurar. Dimma. Rått men skönt varmt. Perfekt helt enkelt för att kasta sig in i mysterierna.

Sådana här dagar minns jag hur mycket jag älskar hösten. Det blir inte bättre än såhär. Nu är alla måsten från sommar och vår undanskuffade in till dammiga vrår där de skall plockas fram och ut i ljuset igen om ett halvår om man lever. På den här sidan råder bara lugn. Man kan alltså ge sig hän. Skulle man skriva en bok så är det här och i detta nu man skall göra det. Men jag har nog med koderna. Man skal ha andra attribut än de jag har och de man behöver för att bli författare.

Hösten liksom hoppade på oss är på kullen i år. Först var det sensommar och sen tjoff, blåsigt, höst. Men som sagt jag gillar den här tiden. Innan vintern. Älgjägargener. Jägare utan vapen. Jag jagar bara buggar och dom lyfter jag också snällt bara undan. Dödar inte i onödan och medvetet.

Men vapen har jag väl. Ett par debuggers och det som här till. Stämapparaten är väl också en slags debugger. Stavningskontrollen likaså. Vapensamlare. Men revolvern. Ja den borde jag väl ha köpt in och lagt på hyllan redo för en dag när man känner att det räcker. Fast det krävs mod för det där. Ungefär samma som att doppa sig i den kalla sjön. Man måste bestämma sig för att gå över den där gränsen. När man väl bestämt sig, sen så. Det är bara doppa sig eller sätta revolvern i munnen. Som Hans Lidman. Avsluta. Inte behöva orka mer. Fast jag har nog aldrig haft det där i mig. Fungerar inte om man tänker på någon mer än sig själv. Doppa sig i kall sjö lyckas jag dock med då och då. Så kanske klarar det där med också. Vem vet. Men älskar att leva. Ja det gör jag. Alldeles för mycket. Är nog inget för mig alltså. Dessutom är nog revolvrar dyra grejer.

Men djupt inne i inhämtande av ny kunskap nu. UNDERBART! Det finns nog inget som ger mig mer i livet än det där att ge sig in i något som jag aldrig gjort förr. Älskar det! Hela vägen fram till “det fungerar”. Sen är det bara låtsasjobb. Veckor och månader av det. Alltid samma. Då behövs bara envishet och jävlaranamma.

Singulariteten är mitt liv. I det finns också det blå. Som sextiotreåring borde man ha vant sig. Men det gör man tydligen aldrig. Man vandrar på.

Låt dagen flöda.