Mallig såklart när jag hittar två fina “Karl Johan”. Jag vet att de där brukar gå åt när den äldste sonen är hemma. Kul om man kan bidra med något till den uppsaliensiska magra vegankroppen.
Men K dissar dom som vanligt. Någon sopp. Inte giftig men knappast god. Men definitivt inte Karl Johan som skall vara vit vid foten. Så jag kastar iväg dem. Är inte mallig längre.
Men kaffe och bulle och skorpa får man ute i skogen. Man blir på gott humör av sådant. Om man nu inte var det innan.
Men bär blir det. Sen sand. Många hinkar. Det skall fyllas i skorsten. Ja och sand blir det. Så pass att det blir lite över till vintrig och hal kulle när den tiden kommer. När det gäller kaminen är det murningen kvar nu. Det finns ingen anledning att tveka där heller nu när man nu kommit såhär långt.
Städar ur trädgårdsförråd när vi kommer hem. K rensar bär. Fixar ett lås på en dörr sen som varit trögt och svårt en längre tid. Klarar av. Prickar av. Fortfarande euforisk över att kropp och ögon fungerar som de skall.
Nu bära in det frostkänsliga. Sen ledig och lös och kanske rent av mätt vad det lider. Somnade inte ens igår. Otroligt egentligen. Men ibland händer det tydligen på riktigt faktiskt.
Når den milstolpe jag hoppats på denna fredag. Lugnare helg alltså utan funderingar på det som pågår. Kan somna med gott samvete där på den gröna IKEA soffan. Om jag vill. Men vill, det vill jag sällan. Somnar ändå. Oftast. Om det är fredag.
Men koden incheckad nu. Överförd till Trumps Amerika. Fortsättning på söndag. Trotts Trumph’s omedvetna inblandning i det hela.
En härlig vecka. Jag har mestadels kunnat finnas i mitt. Riktigt djupt inne i det där tillståndet där det bara flyter och flyter och flyter. En drog är det där tillståndet. Beroendeframkallande. Känner igen det både från musiken och från skrivandet. Allt blir som bästa om det görs när man är där. Det hindrar dock inte att man gör saker när man inte är där också. Fast om man jämför verkningsgrad består rutinarbete av en bråkdel av den mot den inspirerade delen. Så nog kunde man tillåta sig att vila under rutinperioder. Egentligen. Liksom.
Imorgon bil till andra berg och kullar. Har man tur får man en kaffe med utsikt över Hälsingska milsvida berg som dopp därtill. Det finns ingenstans som en kaffekopp smakar bättre. Det har jag påtalat tidigare. Det här är nämligen Hälsinglands tak. Här bor jag.
Har varit lite si och så med läsandet den här veckan. Jag har kommit upp en bit efter tolv. Aningen utmattad. Men greppat boken såklart efter medicin, tandborstning och kattbortskämmande. Men som mest klarat ett kapitel. Nope, det beror inte på boken. Den är helt OK. Det handlar bara om min slöhet. Troligen. Eller kanske handlar det bara vilja. Slöläsning.
Det enda som finns i kalendern för nästa vecka är sophämtning. En höjdpunkt. Men bara det bruna kärlet. Den riktiga höjdpunkten inträffar annars bara fyra gånger per år. Numera. Sen komposthämtning infördes. Jo. Alltså när man får ställa ut också det gröna kärlet. Då blir man ivrig må ni tro. Hoppar av förväntan rent utav. Men det där inträffar visst inte förrän i oktober någonstans tror jag. Ingen ide att börja euforiskt hoppa redan nu alltså.
Återstår idag gör bara nedstängning av låtsaskontor, hämta en IKEA (vad annars) kasse ved och vandra upp för trapporna och inmundiga fredagsmaten. Så enkelt kan en ocool gubbes liv vara. Ingen nytta alls har jag gjort idag. Inga kronor har jag tjänat in. Än mindre några dollars eller yen. Det där med bristen på pengar in på kontot är såklart en av de sämre sakerna i mitt liv. Man kan troligen önska att jag haft ett större intresse för just den delen. Eller valt sysselsättningar där folk är beredda att betala för det som kommer ur mina händer. Spelat in dansmusik alltså. Skrivit om mord. Programmerat appar för sexsugna. Eller något annat åt det hållet. Nästan alltid handlar det om hur gärna man vill sälja sig. Vilket pris man har på sig själv. Mina Drömmar Är Inte Till Salu handlar väl just om det. Men priset betalar man alltid ändå på något sätt. Det kommer man aldrig ifrån. Jag tycker nog man skall följa sitt hjärtas röst åtminstone så ofta det går. För det går inte alltid. Men lyssna. Tänk inte så mycket (men lite). Följ med bestämdhet. Mitt råd till alla.
Veijo Toivoniemi lyckades nyligen med det nästan omöjliga: att fånga en sällsynt vit björn på bild. – Det var förtrollande. En oförglömlig upplevelse, säger han till tidningen Ilta Sanomat.
Varenda jägare tänker “Tänk om man fick skjuta den!”. Det är därför en sådan som jag aldrig skulle kunna bli jägare.Jag har en annan syn på vem jag själva är och min position i världen. Mer samma mindre hierarkisk stege.
Ett vacker djur tycker vi båda med säkerhet dock. Men åtminstone jag måste inte äga allt det vackra alltså.
