Month: September 2020

Känns som man kammar hem åtskilliga vuxenpoäng när man både läser och intresserar sig och uppskattar ett inlägg som detta.

Det går utför.

Ännu en helnatt. Vaknar kvart över fem (samma tid som igår) med förvåning. Att sova hela nätter är alltså ingen vanlighet för mig. Något är på gång.

Igår när jag låg där nyvaknad i sängen en bit efter fem. Pigg. Då snurrade huvudet igång. Det finns mycket man vill göra och lösningarna kan finnas inom räckhåll en sådan morgon. Till slut var det bara att gå upp och sätta igång. Idag samma sak. Piggheten sitter där. Tankarna börjar närma sig som krypskyttar med justerade kikarsikten. Men så hoppar Petite, lillkatten, upp i sängen, buffar sig under täcket, lägger sig nära, kurrar. Ingen mänsklig varelse motstår sådant. Somnar. Ja och här är jag nu vid halv nio. Försoven.

Men vad spelar det för roll egentligen. Min (låtsas)värld går inte under för det där. Tacksam istället.

K har ledig dag. Alltså kan hon dra sig en stund extra. Det kan vara gott att göra så en hästdag i september. Petite har dessutom flyttat över till hennes sida. Kurrar säkert.

En ovanlig morgon alltså. Sätter därför på kaffe. Skall det vara så skall det vara. Kommer att ångra det vid lunch när dagens egentliga och viktiga kopp skall intas. Men skit samma. Idag är en dag att vara lite wild och crazy på. Japp det blir sällan värre än så här på kullen.

Liksom.

Låtsasjobbet tog mig en bra bit över midnatt. Hela veckan så faktiskt. Nytt. Jag sitter en hel dag koncentrerad. Igår, oftast annars också. Undrar om det där är bra? Om det biter en till slut. Eller kanske har det redan bitit en. Men jag tänker på huvudet. Kan man tänka för mycket?

Liksom

Men det är som med magen. Gubbmagen. Den stora. Har väl varit väldigt missnöjd med den under alla år. Fast nu så här på väg in i ålderdomen. Börjar gilla den lite. Det går liksom att ta ett fast grep i den och hålla fast. Som en god kamrat. Det är inte bara skinn man får i händerna om man säger så. Rejält svenskt fläsk är det. Mycket ekologiskt. Skulle sakna den tror jag. Vill ha kvar tills den dag den skall eldas upp. Tänka sig. En dag är det så. Fingrar och hår och hela skiten. Det skall eldas upp. Hela en själv skall bli aska. Får en att leva upp. Passa på. Leva lite innan det går så långt.

Men idag fredag redan alltså. Det tycker jag inte är helt odelad positivt. Man skulle ha hunnit mer. Redan där strax efter fem inser jag att jag nog får ta måndagen i anspråk också innan en PR jag låtsasjobbar på kan skickas in. PR står för pull request och sådana skickar man in till andra programmerare när man vill bidra med kod till deras projekt. Lite skräckfyllda är de där ögonblicken när det handlar om nya projekt man vill bidra till. Programmerare liksom författare och musiker kan bäst själv. Alla andras kod är skit. Hade man bara tid skulle man skriva om all kod som andra gjort. Rätta till den både till funktion och format. Så det är det man möter som ny. Man får vara beredd att stångas lite. Sätta hackordning. Tröttande helt enkelt för en som gillar att sitta på sin kulle och “knappa på”.

Men om jag inte sätter igång nu så blir det sannerligen ingenting alls gjort. Det är livet för kort för. Rätt vad det är är det dags för grön IKEA soffa. Men då är då och nu är nu. Flera timmar till godo ju…

Som fysiker är man såklart väl medveten om tröghetskraften. Idag dessutom i rent praktiskt form. Den där kraften håller mig stenhårt fast i stolen på låtsaskontoret just nu. Jag skall nämligen städa. Däruppe. I lägenheten. Har viss möda med att resa mig upp ur nämnda stol.

Fast till slut skall det gå. Det det är min del av själva avtalet. Avtal är något jag ser på med seriositet. Sen inträffar helg efter städning. Japp. Med säkerhet och per definition.

Apropå alla kommentarer igår. Nittionio komma nio procent av det jag gör möts av en tom ekande tystnad. 0.0999999 procent av det som resterar är kritik. Sällan speciell konstruktiv sådan. Men ibland, japp, konstruktiv. Bra. Den återstående delen 0.0000001 är de positiva kommentarerna. Som ett avrundningsfel som är så litet att det inte finns anledning att bry sig om alltså.

Men nu känns det som om mina raketmotorer kanske kan klara av att bryta sig ur den omloppsbana jag befinner mig i. Ignition, take of, städning.

Imorgon är det nymåne. Det är väl inte så dåligt det?

Fast idag händer ingenting. Jo det blåser. 16 m/s i byarna. Man borde ha kunnat mäta det där vid det här laget. Men det kan man inte. För jag har inte fått upp den där väderstation. Att det skall vara så svårt! Men annat kommer hela tiden före. Tränger sig in i kön och hamnar i att-gör-listorna. Just det där är ändå prioriterat dessutom, står långt fram, bör fixas innan kyla. Men det finns annat som behöver det också. Åtskilliga punkter. Så man försöker beta av. Gör så gott man kan.

Många hör av sig och vill tala om att de gillar min senaste insändare. Tack, tack tack. Såklart. I min låtsasvärld lär man sig att värdesätta “beröm” och “kritik” och “ingenting” på samma sätt. De två första åsikter, den sista brist på åsikter. Alla tre är samma sak. Man måste försöka låta bli att höjas eller sänkas av dem alla i min värld av låtsashandlingar. Speciellt de där gifttaggarna som finns i kritik som kan sätta sig i hjärnan som krokar med sylvassa hullingar och därför är svåra att få ut igen. Beröm rinner lättare av. “Var det verkligen så märkvärdigt?”. “Var man verkligen verkligen den där kommentaren?”. “Hen säger nog bara det där för att vara snäll?”. Ja ni känner säkert igen tankegångarna. Eller om inte . GRATTIS!

Hur-som-helst – tack snälla, vänliga själar som använder energi till att säga något snällt. Just det säger något gott om er. Att ni är bra människor, bättre än de tysta och missunnsamma. Jag tror att världen blir bättre om vi alla försöker säga bra saker till varandra så ofta vi kan.

Bär in den sista pallen ved idag. Hur mina motionsövningar på morgonkvisten skall fortsätta framledes är inte helt klart ännu. En möjlighet är ju att bära ut all ved igen. Men bättre är kanske att beställa några pallar pellets så att man är redo när Hulken ropar på sådana. Eller också återvänder man till långa stärkande promenader. “Törgående” som Backa-Jan kallade det. Han prenumererar förresten fortfarande på den här bloggen den gode mannen. Också som död alltså. Det känns lite underligt. Han han väl inte avregistrera sig. Kan man kanske förstå. Men jag vill ju inte plocka bort honom heller. Alldeles för definitivt känns det. Jag antar dessutom att han, där han befinner sig, har annat och roligare saker för sig, eller åtminstone att han inte behöver email för att läsa mina tankar. Han får vara kvar.

I natt inträffade något mycket ovanligt. Något som händer högst två tre gånger på ett år. Jag sov nämligen genom hela natten. Normalt är jag åtminstone upp på toaletten tre, fyra gånger och dåliga nätter tio gånger och mer. Men morgnar som den här, man vaknar och undrar vad som hände. Lite ???? över det, innan man fattar vad som inträffat. Sen känner man efter hur utsövd man känner sig och förstår att såhär, på den här nivån, kan utsövdhetens luva sötma smaka. Inget fel på de andra nätterna för det mesta heller för den delen. Man vänjer sig vid det mesta.

T ringer idag. Har tråkigt på jobbet. Japp, ett riktigt arbete. Tänker gå i tidig pension. Men några år kvar. Gör han rätt i såklart den gode mannen. Det pratas operationer och älgjakt förutom ålder och man känner sig som en riktigt mogen limpa. Eller som en rostig bil. Eller en som en vissnande blomma. Eller som en ko på väg till slakt. T är kvar i Edsbyn. Det som fortfarande är “hemma” också för mig. Konstigt är det. Jag flyttade därifrån 78. T är den ende jag har kontakt med där. Men känner såklart många fler där än här. Jag känner verkligen väldigt få människor här i Los efter att ha bott här så många år om man tänker efter. Mitt fel såklart.

Trettio lyssnare per månad har min musik. Jag tycker det är bra. Jämför med de stora lokala artisterna som inte har mer fast de är både etablerade och fler i sina konstellationer. Jag tänker fler medlemmar i bandet, fler vänner som lyssnar alltså. Men så kan man kanske inte räkna. Fast jag känner mig alltså nöjd. Nope, skickar inga pressreleaser eller deltar i tävlingar eller försöker få låtar med på radiocirkulation. Drömmer inte om skivkontrakt eller om att bli upptäckt. För mig handlar det bara om glädje i att göra. Samma sak som i skrivadet och programmerandet. Om trettio personer lyssnar x ggr en månad på det som kommer ur mina händer så känns det bra. Det räcker för mig.

Såhär ser lyssnarskaran ut (lugn jag ser inte individer eller vad som lyssnas på)

Några orter i Norge finns alltid med. Samma i Sverige. Platser där jag inte känner någon alls. Jag undrar över alla de här lyssnarna. Vilka de är. Varför de lyssnar på just min musik. Det finns ju mycket musik där ute det vet man ju. Proffsproducerad. Marknadsförd. Ja speciellt undrar man över de som finns i Norge. Orterna återkommer år efter år. Men tacksam då såklart. Att någon vill ta del av det man gör är en hjälp när man tar sig fram genom också de taggigaste snåren på livsresans väg. Man finns, existerar rent utav.

Numera proffsmusiker P benämner en annan kamrat L som “Ljusdals textmässige Dylan”. Det är ett bra omdöme som L borde fått höra direkt i sitt öra från P. Men du läser kanske nu och här Ljungström… Själv når jag icke upp till de höjderna. Min största bedrift är nog att Peter Lundblad, den gode, gillade min En Prickig klänning. Fast jag gissar att han bara sa det för att vara snäll. En av de goda. Också saknad.

Men nu så. Checka in kod och sova kanske. Eller åtminstone göra det snart. Låtsasarbetsdagar tar nämligen också slut. Det är väl det enda som är riktigt riktigt med dom.

Adios amigos.