I Los vill man spara på skolan. Så man skall slå ihop allt till ett ställe. Ett dagis. Lågstadie. Högstadie. Bibliotek. In med allt i ett hus. Bygg om för x kronor. Stäng igen de andra husen. Skapa en arbetsmiljö sämre än närmaste Amazonlager.
Galet såklart. Man sparar interndebiteringar. Luft. Papperssiffror. Svansbiteri.
Det enda vettiga vore såklart att utnyttja de byggnader som finns på skolan. Alla. Skapa något bra av det. Inte behöva bygga om så in i helskotta. Använda det som finns. Bestämma sig för att ha visionen att göra något bra.
Men visioner… När hörde man sist någon socialdemokrat (eller politiker med annan partibeteckning för den delen) uttrycka en vision om en bättre värld, ett bättre samhälle om solidaritet och en samhällsapparat som bryr sig.
I allt har det faktiskt blivit bättre att leva här ute i periferin av en kommun de sista tjugo åren. Jag är säker på att den utveckling kommer att fortsätta. Men då behövs en tro på en framtid. Japp, också från de som hanterar skattekronorna. Mod också såklart. Modet att vilja skapa något bra istället för att bara lappa laga och lägga ner. Nytänkande.
Centralisering är inte detsamma som bättre. Har aldrig varit. Precis som krig aldrig har varit fred. Hela Sverige skall leva. Visst är väl det självklart.
Klämmer eluttag i helgen. De skulle ha satts upp för längesedan. Nu är de där. Vinst, skarvsladdar över. Det var inte igår som det var överskott på sådana här i huset. Nu bara lite elflytt i “serverrummet” så att jag kan sätta kommunikationsutrustningen på UPS’en. För visst vill man väl att åtminstone en wifi router och fiber- routern skall snurra också vid strömavbrott.
Nästa projekt är att ta hål i skorstensstocken för den nya kaminen. Det har undersökts, visats och och pekats av sotare, men inte verkar det finnas någon kanal där det skall vara en sådan. Ja sen går borrmaskinen sönder och så var det inte mer att göra åt den saken. Det suckas. Just det här projektet ligger långt utanför min komfortzon så… ja vi får se. Fegisar ger upp. Ja och feg har jag alltid varit. Kan ev. kompensera bra dagar för den där fegheten med lite vrånghet. Ibland. Vi får se vad som vinner denna gång.
Helger är det med som vanligt så att de bara försvinner bort utan att man riktigt hinner med att fatta att det är helg. Världens bästa trolleritrick antagligen. Fredag -> Måndag utan att märka lördagen däremellan. Eller annan tid för den delen. Men turligt nog för mig så gillar jag då måndagar också. Fast sämre när jag har något oavslutat som mal i huvudet. Oavslutade grejer vill gärna ligga där och mala och irritera. Vill bli lösta.
Just i detta kommer jag på att testa med en röktändsticka. Såklart har jag sådana. Har väl alla. Jodå. Har nog hittat kanalen. Fast den ligger lite längre åt höger. En helsten. Tamefan!
En ny borrmaskin nu då bara så. Lär bli den billigaste som går att få tag i. Som vanligt. Den numera insomnade var en Bosch. Efter farsan. Sådana märkesgrejer når sällan mina hyllor. Men dyligt går att leva med. Fast det finns definitivt andra saker att lägga pengar på än borrmaskiner. Fler än jag har säkert noterat det.
Annars är det ruskväder här på kullen. Programmerarväder. Tandläkarväder enligt vissa. Men väder som ger lugn i sinnet. Åtminstone fungerar jag så under hösten. Det får gärna vara lite rackigt väder. Ofta finns det kreativitet att hämta i det där. Fast i år har allt det där hamnat lite på sidan om. Jag ränner fortfarande euforiskt runt i pur glädje över att kunna göra saker igen. Det finns stor glädje i det. Sen har jag blivit lugnare i sinnet. Har nog med åldern att göra. Saker få gärna ta lite tid. Det gör inte så mycket. Förr var den där helt vikt åt programmerandet. I allt annat fanns en otålighet med som störde både nöjet med att “hålla på” och resultat. Ålderdom är inte alls bara negativt.
Den här veckan skall det bäras i ved. Fyra pallar för mysighet i vinter när de där iskalla vindarna drar fram som taggtråd kring husknuten. Vi har två öppna spisar som man kan sitta vid och fundera över livet. Har man man en pava whisky så hjälper det definitivt de där funderingarna. Eller man tror det i alla fall. Men i mitt fall går det på ett ut. Jag tror definitivt en massa ändå. Mysigheten skall det icke sparas på.
Nåja. Det finns inte mer att orda om just nu. Allt detta som skrevs var väl också det rätt värdelöst. Men tid gick. En (trolig) lösning uppenbarade sig. Det är gott att vara en av de levandes.
Jaha, 871 sidor vardagslunk. Jag vet egentligen inte varför jag läser. För det är en mycket bortskämd gubbe som skriver det här. Gnällig på gränsen mot olidlig stundtals. Men han får mig att läsa klart varenda en av de här böckerna. En förmåga och talang har han ju. Den har han i sin musik också. Lika gammal som brorsan är han. Lika lite som han och jag förstår varandra över åren så förstår jag herr Lundell. En fånge i sitt paradis.
Vi män som bloggar borde väl spotta åt hans håll. Jag har skrivit blogg i tjugo år. Men skriver jag nuförtiden om en fågel så härmar jag Ulf Lundell, säger man. Ja det räcker säkert med att vara man och blogga för att få det där kastat över sig.
Men visst, jag fnissar stundtals åt det jag läser. Lider men gubben. Tycker hans idoldyrkan känns oerhört fånig. Men nu när jag läst denna så undrar jag precis som efter ettan och tvåan om jag verkligen kommer att läsa nästa. Om det nu kommer någon. Antagligen gör jag det. Ulf Lundell går visslande till banken varje gång.
