Det ligger ett fågelhuvud utanför bron när jag kommer ut på morgonen. Någon Losbaserad familjeklan som lagt den där som varning tänker man. Ryggar tillbaks. Spanar efter män i grön mundering, orange hatt och älgstudsare. Men ser ingen sådan. Går alltså genast in och låser dörrar och fönster. Ja det gör jag. Livrädd. Darrar.
Kan såklart ha varit katten också. En av dom.
Men klanerna här i skogen är inte att leka med dom heller alltså. Fejder pågår som håller på år ut och år in, generation efter generation. Så länge håller de på att till slut vet arvtagarna till fejden inte vad själva bråket en gång ens handlade om. Man fortsätter att hata av gammal vana helt enkelt.
Ligger det ett avhugget älghuvud utanför bron imorgon så vet jag. Hittills har ingen av katterna fält en älg. Än mindre ätit upp en.
Jag ägnar större dagen åt mitt hål. Det kittlar i magen. Men till slut så är det där. Nåja, lite större skall det bli. Det skall finnas plats för bruk runt stosen. Men sen så blir det murning. Sen tätning och dom från tillkallad sotare.
Kvällen ägnas åt kodande. Fram till nu någonstans när regnet tilltar där ute och jag, den kodande, börjar känna av en dags hårdborrande i tegelmur. Jo, fysiskt jobb tröttar på annat sätt än det där andra man håller på med. Höll på skriva “det intellektuella” men nu är ju jag , jag, så det kändes helt fel att ta det där laddade ordet i min mun.
Hittills ingen inmurad före detta skolelev hittats i skorstenen. Inte en benflisa ens. Annars var det väl just här i en blindgång där det kunde ha funnits en chans. Fast om sanningen skall fram har jag inte undersökt så noga. Visst vill man inte veta. Behöver man göra sig av med en kropp så är det för övrigt ett bra läge nu. Innan jag murar igen alltså.
Fast nu, nu när Ulf “gnällfarfar” Lundell släpps sin grepp om mig så tror jag att man vågar gå upp och lägga sig redan vi denna tidiga timme. Man blir liksom inte lika utschasad av det jag läser just nu. Fast i natt drömde jag att ryssen hade invaderat Los. Ja, bara Los. K. jobbad av någon anledning på gruvan och jag försökte hitta henne där uppe (hon skulle alltså räddas undan Ryssen) men på Willmars bagarbod fattade de inget av det där. Var bara trögt oförstående. Så jag fastnade där av oklar anledning. Drömmar ÄR konstiga. Frågan är varför? Man skulle kunnat använda ett liv åt att ta reda på sådant också.
Men nu så. Uppåt, uppåt, med förhoppning om en ny och bra dag som levandes imorgon här nere och i världen igen.
Livet är gott!
