Day: 20 September 2020

Det är höst i Hälsingland. Bergen sjunger för oss som bor här. Gör man sig så ren man kan i sitt hjärta och kan hålla igen tanke och prat så hör man sången. Orkar man inte det bjuds man enbart på tystnaden. Inget dåligt andra val såklart. Mycket finns att finna i tystnaden för den som orkar söka.

Men bergens sång. Det är inga ytliga toner som rullar ut över skogarna. Här handlar det om berättelser om liv sedan urminnes tider. Om dom som levt här i generationer före oss. Om tiden före människan. Om bergens vålsamma födelse. Om hur de, liksom allt annat, också sakta färdas mot sin död. Sitt förfall. Erosionens makt. Entropin. Lagen och jämvikt. De handlar om den första trollsländan som flög ut över Hälsinglands sjöar och fann världen vacker. Om älgen som dricker nere vid ån där på kvällen och vill finnas, vill leva, just där. Om bävern som förbereder sig för vintern och fäller årets sista asp till förråd för att kunna överleva långa kalla vintermånader.

Man blir självklart hänförd över den där sången när man ensam står där och lyssnar strax branten ovanför sjön, den man älskar och har band till. Uråldrig upphöjd berggrund sjunger med ett självförtroende som bara den som är rik på guld och andra ädla mineraler kan sjunga. För såklart är vi alla fattiglappar om man jämför med bergens skatter.

Det är lätt att tro på troll, älvor och annat som de som tror sig vara visa hävdar inte finns här i skogen. Speciellt när skymningen faller och fantasin får fritt spelrum. Men idag när de blivit som tivoliattraktioner och spektakel och skådespel i böcker och film så visar sig såklart inte de som bara kan anas i oljuset så ofta längre. Blyga och skygga som de är. Men bergen sjunger om dom också såklart. Deras existens och deras oliv hör till den här världen lika mycket som de levandes liv och öden. Men det är sorgliga partier i sången det här såklart. Att inte bli trodd på. Att sägas, påstås, inte finnas. Det sänker vem som helst ner i depressionens mörker. Och oljuset breder ut sig där förr fanns ljus.

Så jag står där och lyssnar. Timmarna går, men tid, vad är tid i detta. En minut är lika lång som ett år. Just här om man vill. Det är bara deklarationer och andra tvång som skall in på årlig basis som hindrar en från att låta tiden fritt flöda i så lösa koppel också i sin egen verklighet. Man måste hålla igen lite. Bergen behöver såklart inte det. De kan låta tiden gå, eller stanna eller flöda iväg fritt i årsringar och årslagers tillväxtmönster. Mot framtiden, tillbaks till forntiden eller uppåt, ut ur tiden.

Det är vackert. Sorgligt. Glatt. Och jag ler. Värden gläds. Stubben framför mig vill bjuda upp till dans, men jag avböjer. Inte är jag en dansare. Blyfotade människa är jag. Dansens lätthet är min lott i nästa liv. Då när jag skall bli en fjäril som dansar ut en sommar. Jodå, nog skall jag leta upp stubben då alltid. Bjuda upp till dans. Jag lovar det här och nu. Sicken fantastisk dans det kommer bli här på berget ovanför älsklingssjön. Bergen skrockar åt min plan. Stubben ler.

Så drar vinden in och vill vara med. Virvlande drar den fram över över sjön och över bergen som fingrar i ett solo på en distad hårdrocksgitarr. Det är dags för mig att gå hem. Vinden är en skrävlare. En som inte har mycket till övers för mitt älskade Hälsingland. En jag inte drar helt jämnt med. Vinden drar fram överallt. Hinner aldrig fästa sig vid något eller någon. Orolig. Rastlös. Opålitlig. Alltid sökande efter något den själv vet att den aldrig kommer att finna.

Men sjung för mig Hälsingland nu när jag går hemåt. Den vackraste sången vill jag höra. Den som alltid gör mig glad.