Categories
Swedish

Samlaren

white clouds and blue sky
Photo by Swapnil Sharma on Pexels.com

De som känner mig vet att jag samlar på sådana där bra människor. Insamlandet pågår ständigt men dagar som den här när fantomen (jag alltså i det här fallet) rör sig ute i världen är bra dagar att utföra sitt samlande på.

Kassörer och kassörskor är ett objekt (jo jag ser dem alla som objekt – bara aningens lite som människor) som intresserar mig. Tuggumitrötta, suckande, ointresserade har jag inget för. Det är de där med pigga ögon. De som är med. Som liksom “går igenom rutan”, eller “går igenom kassan” (eller i vilken situation vi nu befinner oss) som intresserar mig. De man vill ta med sig hem. Ha in en låda. Plocka fram när man vill bli glad. Ja om de nu inte vore människor också alltså. Med egna liv. Med egna behov. Man får nöja sig med det där mötet. Det som gör en glad. Överför en gokänsla in i en som man försöker hålla kvar.

Jo jag har flera sådan möten idag. Blir glad. Människor som är vänliga, närvarande fastnar hos mig. Idag råkar de vara kvinnor. Det är faktiskt oftast det. Men kön har inget med det här att göra. Det handlar inte om gubbsjuka. Det här är friskare. Nåja.

För när jag går genom en kassa, kliver på en buss, eller vad det nu är, där det sitter någon som skiner upp fast jag en gammal ocool gubbe kommer. Är trevlig. Gör hela grejen till en upplevelse. Gör sitt jobb. Ja och lite till. Då gör den personen min dag till en bättre dag. En jättemycket bättre dag. Sammlarobjektslampan tänds.

Nu är jag en person med familj. Det finns folk att prata med när jag kommer hem. Men de här personerna möter också folk som inte har det Det är där själva grejen är. För en sådan person kan det här mötet bli veckans eller i alla fall dagens höjdpunkt. En vänlig blick. Lite vänligt småprat. Någon som intresserar sig för dig en liten stund. Sådant som gör skillnad. Sådant vi andra tar för givet är inte dagligen givet åt alla. Just det jag samlar på alltså. Människorna som ger, höjer, lyfter andra. Sköningarna.

Lägger en person på Willys i Bollnäs i min samlarpärm idag. Ja och senare en person till på Cirkel K i Edsbyn. Stora människor. Massor av kudos däråt. Tack för att ni finns. Sköningar. Universum förser er med det goda. Ge. Ta emot. Förändras aldrig. Tack för att ni finns.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Ett bra ställe

photo of man wearing black crew neck t shirt
Photo by Nicholas Swatz on Pexels.com

Hon kommer in genom dörrarna. Söt som socker. Lite trött. Kanske liten ledsen. Eller båda. Vad vet man . Men hon håller sin pappa hårt i ena handen och lika hårt en älskad sliten nalle i den andra. På ryggen har hon en ljusblå ryggsäck utsmyckad med någon grafik jag inte känner igen.

Vi sitter på Max i Bollnäs. K och jag. Det är månadens snabbmatsmåltid. In med en haloumiburgare mellan käftarna. Tugga. Svälj. Det är inte mer med det där. Men på köpet får man älsklingsupplevelsen av att se (och fantisera om) andra människor. Idag alltså den här pappan och hans dotter.

Pappan är i fyrtioårsåldern. Flickan är kanske åtta eller nio eller däromkring. Ingenting är konstigt med den här delen av en familj på väg in för att köpa en hamburgare. Inte för de flesta. Om man nu inte är annorlunda, utpekad, om man har en annan hudfärg än nästan alla andra som finns där på hamburgerhaket. Eller alla i staden där paret rör sig eller i landet för den delen. Ja rent av i världsdelen. För både far och dotter är nämligen svarta. Färgade Annorlunda.

Jag är så gammal så att jag känner människorna. Solitärens roll är den att lära känna de som omger honom. Så jag vet att den här flickan kommer att få utstå – har redan utstått säkert – en massa skit bara för att hon har en mörkare hud än sina vänner och dem hon möter. Hon kommer att möta en massa dumma idiotiska människor som kommer att säga dumma idiotiska saker. Den där hudfärgen kommer att förfölja den lilla flickan hela hennes liv precis som den fördöljer hennes far varje dag.

Jag sitter där och har svårt att förstå hur en mörkare nyans på huden, som faktisk är vackrare än den grisskära färg som de flesta andra jag möter idag har fött sig i, kan få andra människor att blir monster. En skitsak. Som ögonfärg, hårfärg, lång eller kort eller vad fan som helst. Småsaker. Det där att bestämma sig för att de med t.ex. gröna ögon är en sämre sorts människor. Eller är och tänker på ett speciellt sätt. Är annorlunda. Får inte vara med.

Så jag tar på mig en del av den skit som en där flickan kommer att utsättas för. Det är mitt folk som kommer att utdela den där skiten. Men jag skickar tillbaks den ut i universum in i solar och supernovor så att den en dag återvänder och slår de där människorna till marken när de nedvärderar eller slänger ur sig sitt bajs till prat och åsikter. Som vilken Jesus som helst alltså. Men ocool gubbe då. Vi gamla gubbar besitter mer makt än många tror.

Mannen och hans dotter köper den minsta drickan och den minsta hamburgaren. Bara en. Det är dottern som skall få den. Fredag. När mannen går ut så möts våra blickar. Är det skam jag ser i den? Kanske. Jag känner att jag vill gå fram till dem båda och bjuda in till fest. En fest för att visa att åt helvete med alla idioter som gör världen till ett sämre ställe att finnas i och välkommen in alla som gör den till ett bättre ställe för ALLA att leva i.