Day: 28 September 2020

Det är “den” årstiden nu. Capuccino, tänt ljus och några rader kod hela vägen in i mörkret och förbi fram till Vasaloppssöndagen när det vänder.

När jag var ung jobbade jag på fabrik. Träförädligen. Edsbyn. 70-tal. Farsan var verkmästare. Ordnade det där när jag hoppade av gymnasiet. Lite straff var det nog. “Ge honom skitjobben” och det gjorde man. Som om det inte räckte som straff att vara verkmästarens son.

Liksom

Men sju år blev jag kvar. Drömmen om att bli rockstjärna fick dagarna att gå och skit att rinn av. Pengar ramlade in som det gick att köpa instrument för. Ett år i lumpen också i det där. Så sex år var det väl egentligen. Tills jag bröt mig ur. Började plugga. Stack iväg. Gav upp rockstjärnedrömmarna. Köpte tv.

Man kan såklart fnissa lite åt de där rockstjärnedrömmarna idag. Nu när man vore beredd att betala för okändisskapet. Friheten att vara den man är. Lyxen att INTE bli igenkänd och övervakad. Men allvar då. Kanske var det såklart egentligen bara för att bli någon. Vara värd att älska. Som om det inte räckte med att vara en man var.

Fast det var inte det jag tänkte skriva om. På fabriken fanns en man som var nära pension. Han måste ha varit i min ålder. Troligen lite yngre till och med. Men uråldrig i mina ögon såklart. Skröplig rent utav. Jag minns hur mycket han längtade till pensioneringen. Räknade dagarna. Pratade om den dan hela tiden. Och så kom då den där dagen och han kunde passerade stämpelklockan en sista gång på sin väg ut och hem för att aldrig igen återvända till sin arbetsplats och sin maskin. Mindre än ett år efter den hemfärden så var han död.

Livet har ju en tendens att skoja med oss. Typiskt, precis som för min arbetskamrat. Men jag lärde mig där och då att man måste leva nu. Även om man längtar till en dag, ja som jag då till en dag 399 dagar föröver, så gäller det att ta vara på dom dagar som går före den där dagen också. Man vet liksom inte vad livet kan hitta på. Ja och livet är riktigt lurigt.

Trehundranittionio dagar kvar till pension idag. Tillika 399 dagar kvar tills min skuldsanering, en följd av mitt företags konkurs 1992, är klar. Liv slutar alltså inte med pension. Liv börjar.

Innan skuldsanering tjugotre år i en skuldfälla som det inte går att komma ur. Totalt alltså nästan trettio år av ett liv i ett särskilt sorts helvete.

Många tycker säkert att man får skylla sig själv som företagare. Ja och så är det ju. Jag har kamrater som stannade kvar på fabriken och kommer att få bra pensioner och har haft bra liv. Man gör val. Får stå sitt kast efter att man gjort dem. Men man skall också komma ihåg att det mesta vi har i samhället kommer från företagen i grunden. Utan företagen så kommer inga skatteintäkter in och utan skatteintäkter, ja behövs det en förklaring?

I varje samhälle finns då dessutom bara ett fåtal som är beredd att ta den risk det innebär att vara företagare. Sådan som jag då. Smart vore såklart att hålla oss kvar på banan. Reparera och skicka upp igen. Eftersom det i längden genererar skatteintäkter.

Nu kan man såklart kasta “klåpare” och annat efter oss som misslyckas. Fast alla såklart misslyckas hela tiden. Det syns bara inte. Men det är inte bara förmåga som gör att man lyckas. Kontakter, tillfälligheter och tur spelar in till stor del. Dessutom är det definitivt av sina misslyckanden man lär sig. Den som inte förstått det har inte fattat ett dugg.

Är det värt det då? Nej såklart är det inte det. Priset är för högt. Givetvis är det för högt. Man betalar med ett liv. En hel familj drabbas. Men skulle jag gjort det igen? Startat och kört igång det där företaget. Ja, det skulle jag. Men för sent nu såklart.

En vinter och en sommar kvar…