Jaha vem är det nu som kikar fram där uppe i vänstra hörnet. Jodå. Visst är det…? Ja han har säkert några väl valda ord han vill säga om man nu någon gång tar sig upp till översta positionen i högen.
Sover ut. Plussar en timme mot vanligt vaknande. Men först gången vaknar jag vid tre. Är säker på att det är morgon och ligger väl en tjugo minuter och planerar dagens aktiviteter (eller brist på i mitt fall då). Men vänder mig om och inser att klockan är tre. Somnar om och sover mycket gott på tio sekunder.
Höstligt, nästan svart, sirapsregn ute. Klibbiga grejer. Man stannar inne. Tror att jag kodar. Fredagskodar.
Vill bara önska den tappra skara som utgör mina bloggläsare en mycket angenäm fredag. Köp en tårta vet jag. Mola i dig! Där och då när ingen ser.
Ja man skulle kunna skriva så. Jag har aldrig lovat att skriva bara sanningen här på bloggen. Ja om man vill göra sig märkvärdig alltså. Men har ingen lust med det. Åtminstone inte idag. Nej, det snöar inte. Bara ett äkta höstregn faller där ute som om man går ut i det är som att lyfta en gulgrön hink med kallvatten och hälla den över sitt huvud i en snabb rörelse. Eländigt. Kallt. Blött.
Men är det eländigt ute så är det inte det inne. Jag plockar sönder växeln i en skruvdragare under kvällen. Ja skruvdragaren följer ju med i det där såklart. Allt blir sönderplockat. Det är mycket i en sån växel. Jag lovar. “Jaha är det så dom fungerar”. Sen sätter jag ihop den igen. En sjukdom som är gemensam för alla tekniker det där. Men vetgirighet kan kanske tyckas löjlig och fånig för en utomstående som tror på det effektiva livet. Men jag tror att jag utan få ge mig hän till den där driften att lära mig nytt och förstå hur saker fungerar hade varit en mycket olycklig människa. Ett bevarat barn. Eller någon som aldrig blev vuxen. Hmm.. Hade man velat haft en gravsten kunde man använt det. Men det vill man inte.
Bloggläsarna droppar av en efter en. Musiklyssnarna också. Båda har halverats sen sommaren. Man tråkar ut. Det vandras väl till Blondinbella och “bli lycklig och rik och nästa mord på grannen fast förr” poddar. Man har inget att sätta emot där. Men varje gång jag inser att de där horderna som bloggen, musiken eller vad det nu är förtjänar (tycker man naivt men bara ibland då) aldrig kommer att dyka upp så ställer jag mig frågan om varför jag håller på. Ja och det handlar ju aldrig om det där att samla läsare, lyssnare eller vad det nu är. Det handlar bara om lusten att skriva, eller göra musik eller… Lust är såklart inte gångbart som handelsvara. Har aldrig varit. Inte sanningen heller. Men man får själv välja vem man vill vara. Om man är till salu eller inte.
Fast nu skall jag släcka ner här på låtsaskontoret. Sömn ropar hjärnan. En nattmacka ropar magen. Ja man får hörsamma. Eftersom man lever bara en gång.
Har städat. Där uppe. Någon timme. Gjort helg. Förr alltid en fredagssyssla. Hem. Städa. Äta något gott. Helg. Varje vecka samma sak. Helgkänslan efter städning sitter alltså i. Mer så också eftersom K har lediga fredagar.
En näve kex får man efter städning. Fast man inte borde. Men skall ner och hämta hem några säckar potatis från potatisbilen på lunchen. Man får stå ut. Ett skuv. Äta senare. Kanske en mandelpotatis rent utav. Obesprutat är såklart bäst. Järvsöpärer nästan lika goda som Lospärer.
Det är efter det där som man kan köra igång igen. Skall fortsätta med elmätare så länge som solen är uppe. Två mätpunkter till som skall plockas in. Måste löda ett kort till det där. Men inget märkvärdigt. En opamp och några motstånd och en eller kanske två kondingar. Blir howto senare såklart. Varför skall man annars göra saker?
Nu sitter jag alltså mest och väntar. Det är ännu en av mina dåliga egenskaper. Att inte kunna göras något vettigt innan jag har andra saker som står på kö. En resa någonstans på eftermiddagen förstör ofta hela förmiddagen för mig. Påfrestande. Men man måste ju leva med sig själv. Man får alltså stå ut.
Här ett exempel på någon som haft en dålig dag. Hoppas det var samma person som ritade kortet som sen lödde strapparna. Måste ha tagit en stund.
Men sådant har man ju gjort. Dock inte av den där digniteten,
Kallare väder på ingående. Men ingen snö synes ännu. Inte ens i kikaren. Men man kan vara säkert på att det inte dröjer allt för länge. Därför blir helgen intensiv. Ännu kvarstår ganska många punkter som måste ordnas innan kylan kommer. Inget morgonsåsande på grön IKEA-soffa alltså. Bäst att ge sig i kast med listorna direkt efter inmundigad frukost. Är väl ingen ide att ha utemöbler kvar ute heller. Ja och så har vi ju potatis (och annat) här hemma som skall plockas upp de(n/t) med.
Men se där. Nu har jag nästan fördrivit all den där tiden fram till dess att potatisbilen anländer. Det är sådant man har blogg till. Ja, åtminstone i mitt fall.
Människorna känns främmande en sådan här dag. Jag ser dom inte ens. En bil åker förbi. Den är på väg någon annanstans. Det är allt. Jag vinkar inte. Okända transporteras i den. Dom ser inte heller mig.
Fast jag då, långt inne i mitt. Kan inte bry mig mindre om människorna en sådan dag än vad jag gör. Men blir ändå lite rädd av det där. Viljan och längtan till det världsfrånvända. Till det overkliga. Tror ändå på verkligheten. På människorna. Borde ha ägnat mig åt människorna. Egentligen.
Dagens kod har flugit över Atlanten (eller i/under rent utav) och landat i en server någonstans där borta i Amerika. Bankfack. Försvinner allt annat så finns åtminstone det där kvar. Ja i Svalbardgrotta också. Vaktad av isbjörnar och tjocka dörrar. För framtiden. Men koden. Någon kallade det livsverk. Och kanske är det det det är. Viktigt hur som helst. Finns koden kvar klarar jag mycket. Finns den inte kvar en dag, ja då måste jag hitta en ny väg. Kanske vore det ändå det sista bästa. Såklart. Som alltid. Nya vägar mår man bra av. Även om de kanske känns hemska och onödiga. Speciellt under höstdelen av ett liv.
Men mest elektronikmicklande idag annars. Den stora leken. Låtsasarbetsleken. Syfte och mål, håll kvar lite kompetens. 390 dagar kvar.
Nöjd över det varma vädret. Ställer in sotning. Behövs inte eftersom vi inte eldat sedan den sista. Klarar oss ett tag till på el. Billigare än pellets den här tiden. Men en kamp såklart sen när termometern kryper nedåt. Då vill man gärna starta igång Hulken och vrida på elementen. Fryslort som jag är. Vilket jävla ord förresten. “Lort”!!!
Jodå!
Fast Hulken är redo. Vill köras igång men jag säger bestämt ifrån. “Lugna dig ditt gröna monster” försöker jag säga till honom, japp på skarpen. Men inte lugnar han sig för det. Står där i källaren och muttrar stor och grön. Försöker komma åt lite pellets att självantända.
Men snart såklart. Ofta kommer det första snöfallet här i mitten på oktober. Sen är helvetet över oss i form av vinter. Endast hårt och koncentrerat låtsasjobb kan rädda ocoola gubbar under den tiden. Ja och bara med nöd och näppe.
Borde väl göra klar de där två låtarna som ligger i musikdatorn och skräpar också. Bara för “att”. För spela roll om de ligger kvar där eller åker ut på strömmande media gör det verkligen inte. Såklart. Så det kanske inte är någon brådska ändå.
Lagar lite saker som andra kastat. Det är sällan stora fel på saker. Det är som att ge sig iväg ut i köpladorna och shoppa loss. Men utan kostnaden. Fast mycket skrot blir det ju såklart i hyllorna. Men ännu finns det plats. Men sänder en tanke till barn eller andra som en dag skall rensa här. Men man kanske skall testamentera en tändsticksask som en hint.
Liksom.
Men nu ropar sängen där uppe med hög och tydlig röst på mig. Den kräver ocool gubbe i horisontalläge. Man får hörsamma. Vara lydig. Säga god natt! Åtminstone till de som är vakna. Imorgon kan det bli en ny dag. Med lite tur.
