Åtminstone antar jag att det där definieras som musik i elbolagens öron.
Month: October 2020
Elmätarinterface
Ett innan-vintern-kommer projekt idag.
Lusten driver på mig. Skriker “upp med dig gubbjävel, det finns saker att göra” redan vid fem. Men det finns måtta. Också i mitt liv. Sjuttiofemårings morgonliv kan vi inte leva ännu. Vakna tidigt. Sätta på kaffe. Vänta på tidningen. Snart men, inte ännu. “Bara” sextiotre.
Men det är inte bara att somna efter sådant skrikande. Allra helst om det är lusten som skriker. Men till slut gör jag det. I alla fall tills det är dags igen vid halv sju. Där är det bara att ge sig. Är man en sådan där slö person som jag är, en som inte gör ett endaste dugg nytta, så får man i alla fall visa lite god vilja och gå upp vid en skapligt rimligt tid på morgonen. Av med täcke. Hoppa i kläderna. Gå mot toalett och kök. Alltså.
Så nu sitter jag här. En nybryggd kopp te bredvid mig. Ja, “nybryggd” är ändå en lite pretentiös beskrivning för innehållet i den där koppen. Uppkokat vatten med en te-strumpa i. Men ok. “Nybryggt”. Ljuset är det ingen ide att tända. Nedbrunnet så långt det går nu. Borde ha nappat åt mig några nya uppe i lägenheten innan jag vandrade ner hit, men glömde såklart. Det får vara till lunch alltså. Men glömmer säkert då också. Men rätt vad det är kommer jag ihåg. Lusten brukar skrika högt även där.
Morgonrutiner förresten, de innebär katter först. Gammelkatt och ungkatt. Mat skriks det på där. Hungern river i kattmagar. Man får bejaka. Får tillbaks ett kurr här och där när man är behov av kurrande. Fattar att man är såklart utnyttjad hela vägen ut till slaveriets gränsmarker.
Men så då så. Låt denna onsdag ha sin början. Ingen vet vad den för med sig och vad den innehåller föröver. Gott kan man hoppas. Som man alltid gör. Men än så länge tycker jag nog ändå att livet känns rätt gott att leva.
Tjenamors!
Dags
Dags att stänga butiken. Ja om den nu varit öppen. Men det är den inte. Har inte varit på ett tag. Men släcka lyset och gå och lägga sig kan man väl i alla fall få.
Intensiv dag. Fullt flöde. Bortkopplad från världen. Utom då för några världsliga göromål som måste ordnas. Tur att jag har dom. Annars for jag väl iväg till min låtsasvärld och kom aldrig tillbaks igen. Ja ingen skulle väl iof sakna mig. Man kan alltså inte ge folk den glädjen. Stannar följaktligen kvar. På ren och skär vrånghet. Gubbar (gamla) ni vet.
Ute regnar det ett sådant där klibbigt höstregn. Går man i det till postlådan så är man genomsur innan man är tillbaks. Är man ute i andra ärenden kan man lika gärna köra med kortbyxor. Konstigt nog ser man väldigt få i kortbyxor trotts relativt varmt väder. Jodå några kufar har dom på hela vintern. De varmblodiga. En annan sorts människor. Bättre vete tusan.
Apropå Sisyfos som en kamrat kommenterade om så är bussföraryrket kanske till och med närmare ett sådant grekiskt gudsarbete än mitt hugga i sten. När en busschaufför är framme så får han/hon ju ofta vända och åka tillbaks dit han/hon kom ifrån. Oftast dessutom göra det dag ut och dag in. Gudar dom där. Tror jag. Jag är bara en vanlig stenhuggare.
Fast mannen med kommentarerna kallas Ljusdals Dylan nu för tiden har jag hört. Snart blir det väl priser och spel i radion åt det där hållet. Ny låt har han nämligen också släppt. Skrämmande. Ja han har till och med lärt sig att emaila istället för att ringa. Föryngringskur.
Men alltså. Min dag är slut. De eviga kvarsittarna och deras lärare skall få ha lokalerna för sig själva under natten. I går gjorde man tydligen en utflykt ned till pannrummet rykte ur en sladd. Jävla fasoner. Borde stanna och klaga.
Hur skall man veta hur varmt duschvattnet blir efter sådana nidingsdåd undrar den här ocoole gubben. Bättring önskas. Om det nu inte var en stor råtta eller något annat som klättrade in genom skorstenen. Ja tomten är ju en möjlighet det också såklart. Han kanske tränar.
Men godnatt alltså.
Utveckling Hälsingebygden – Hem
Utveckling Hälsingebygden vill ge möjlighet till detta genom vårt arbete med LEADER.
Source: Utveckling Hälsingebygden – Hem
Hugger i sten
Ni vet. Man hittar det där stora bastanta svarta stenblocket. Men det man ser är inte ett stenblock. Det är något annat. Det som gömmer sig däri. En David. En liten sjöjungfru. En vacker häst på språng med böljande man. Eller något annat. Litet. Stort. Ja och man börjar hugga och hugga och hugga i den där stenen. Man får såklart ta det försiktigt. Man vill inte hugga fel. Bit för bit. Dag ut och dag in. Man hugger. Alla de där runt omkring som inte ser det där som stenen innehåller, undrar såklart vad man håller på med. Varför? Man suckar. Tycker galningen borde spärras in.
Ibland lever den där visionen av det där som stenen innehåller. Då är det enkelt att hugga och hugga och hugga i sten. Andra dagar, de som fylls av tvekan, ja då är det svårare. Då är det bara i sten man hugger och sten man avlägsnar. Men man fortsätter. För någonstans långt och avlägset fast ändå inom en så lever fortfarande den där visionen om vad man vill uppnå också de där dagarna.
Men dagar när man bara hugger, och hugger och hugger sten är det lätt att lyssna till de där rösterna som pockande inbjuder för möjligheten att välja en enklare,snabbare, mer säljbar väg. Med dynamit går det fort. Tryckluftsdriven borr det är grejen. Formsprutad plast istället för sten. Ge efter, ge folket vad folket vill ha. Där finns pengarna. Skit i visionerna. De tar bara tid och energi och blir till förspillt liv. Ingen ber om visioner. Vill någon ens ha det visionärt skapade? De de int ebett om. Inte visste fanns.
Men man hugger och hugger och hugger på. När man nu ändå har börjat hugga, och hugga och hugga. I regn och i rusk. I den mest krävande värmen som får kroppens vätskor att flykta, i den där kylan som får blodet att sakta ned till nära stillastående. På helgen. Till vardags. Du blir ett med din stens innehåll. Därför att du måste bli ett med den för att orka hugga ett slag till, och ett till och ett till. Hugg, hugg, hugg…
Vi som hugger kallar oss bara låtsasjobbare. Inget mer. Inget mindre. Belöningen är resultatet. Eller vägen. Ja det är nog vägen. Vad vore man liksom utan det där huggandet, och huggandet och huggandet. Ingenting. Ett visionslöst får i flocken. Framdriven över kullarna av marknadens vallhundar.