Month: October 2020

Använder dagen till bilmekande. Eller det som blir kvar av dagen efter att jag har somnat på soffan om sanningen skall fram. Men tillräckligt med dag finns kvar efter det där snarkande för att jag skall hinna med alla tänkta bilmekarmoment för dagen. En förhoppning om att också hinna måla en dörr kommer dock på skam. Ja inte mycket annat blir avbockat från listan heller om sanningen skall fram.

Men nog går bilen lite jämnare efter lite byten. Frågan om det löser mitt problem. Det visar sig under den närmaste tiden. Man får lukta och sniffa och lukta och sniffa igen. Det är de verktyg man har att tillgå i det här fallet.

Liv som går. Jag älskar det. Har uppnått något slags lugn i sinnet som jag inte haft tidigare i livet under de senaste åren. Saker kan få ta tid. Jag var mer hetsigare och otåligare förr. Men nu, sitter en skruv fast så kan jag hålla på ett tag innan jag tar till skärbrännare och dynamit. Förr var det första valet.

Jag njuter numera av de där stunderna som förr bara var måsten. Ja jag tror till och med att jag skulle kunna gå en hel dag och kratta löv. Helt meningslös sysselsättning såklart. Men om jag varit tvungen så hade det nog fungerat. Förr. Icke!

Det där tillför en viktig del i mitt liv. Tack tack tack till gudar och universum för den där gåvan. En bättre gåva kunde jag inte ha fått. Men kanske är det bara så att det är den gamle i mig som upptäcker det där. Kanske har det där bara med ålder att göra. Det går liksom. Fast det tar tid.

Ålder är verkligen inte av ondo. I fyrtioårsåldern så försvann mycket av det där att vara till lags. Nu skiter jag i vad människor tycker om mig. Japp, varesig det är bra eller dåligt. Det är bara tyckande i alla fall. Tyckande som förändras nästa dag efter som de flesta ändå tycker lika som någon annan mästertyckare.

Det är alltså inte så dumt att bli gammal. Ja, för det första känner man sig inte ens gammal som gammal. Den stora paradoxen. För det mesta känner jag mig till och med som en rätt cool typ. Det där “ocool gubbe” är mest etikett på mig sedd från ung utifrån. Som en påminnelse om hur man blir sedd från folket i den ålder man har inom sig. Ja, den där tjugotvååringen som aldrig riktigt dog där inne. Den man inte vill tillbaks till men inte vill bli av med.

Men nu dags för mig att tvätta av mig oljelukten så gott det går. Sen göra en brasa, ja, låta K fixa en brasa, tur i kärlek och allt det där, en del har det, andra inte, så ta soffan i besittning. Leta i skåpen efter något slags godis först kanske. Något brukar det alltid finnas. Behöver man mer?

Fredag.

Kväll.

Helg.

Kod incheckad.

Jag trött.

Grön IKEA soffa väntar på att ta mig sin famn.

En brasa till det.

Skall jag hålla mig vaken?

Kanske.

Eller kanske inte.

Inspirationen fanns i lokalerna idag i alla fall.

Nöjd med det är jag.

Gott liv!

Det må vara fullmåne ute. Men tjocka moln också. Dimma. Man kan kanske ana en ljusare fläck på himlen. Om man anstränger sig. Men knappt det. Höstmörker äter allt ljus som en återfödd zombifierad Darth Vader på dåligt humör.

Men här inne på låtsaskontoret är det såklart både varmt och ljust. Att jag fryser ändå kan bara tillskrivas den svårt drabbade fryslorten inom mig. Jag borde sitta på verandan ovanför havet i ett kritvitt hus i Portugal nu, stanna där tills den första tussilagon slår ut här på kullen. Åka hem då och ta tag i koltrastar, blommor och badväder. Ja och upploppet. Njuta av den “sista” uppförsbacken.

Men jag stannar såklart. Det går det med. Fram till jul riktigt bra. Ja till nyår till och med. Sen avverkar man halva januari i ren chock. Det är sen. Dagar i kyla, snålblåst och mörker som är den stora prövningen. Men förra vintern rann liksom iväg. Pratar tidsmässigt då såklart. Man får hoppas på samma utveckling i år. Då kanske jag överlever också denna vinter och kommer ut ur den som mer än bara en clown.

Dagen – den man egentligen borde lämna därhän – är en svårt oinspirerad dito. Får kämpa med varje liten rad som skall levereras. Försöker hitta kraft nere i vänstertån som kan fördelas ut i resten av kroppen men inte ens den, nästan bortglömda, kraftreserven står mig bi idag. Antagligen den stora efter-besiktnings-tröttheten som drabbat mig. Eller Covid-19. Eller också har en latmask krupit in i mitt högeröra och börjat bygga bo där för sig själv och sin familj.

Det händer nämligen.

Det också.

Då och då.

Människor har jag inte träffat några idag. Lite som vanligt alltså. Men pratade ju med flera stycken igår då. Mindre vanligt. Det tröttar det med såklart. Ocoola gubbar orkar inte så mycket.

Förra veckans energi är alltså som bortblåst den här veckan. Det är som att gå ner i källarens mörka illaluktande katakomber efter att ha stått på höghusets tak och beundrat den vackra utsikten och världens alla underverk som alla underbart strålar i dagens vackraste ljus. Euforin, flytet, kreativiteten måste nu istället dras fram från sitt gömställe under soffan istället för att fritt flöda så att man nästan inte hinner med att få en plats i det där flödets få säten på väg mot framtida segrar.

Jag försöker såklart med min mest deppiga musik. Det blå tillståndet kan ibland föra mig tillbaks. Men idag går det inte. Inte ens Metallica eller AC/DC med all energi de hyggligt bjussar på hjälper ett endaste dugg. Orkar liksom inte med all den där energin. Inte idag. Energi är jobbig när man själv inte har den eller liksom sitter där bredvid energin men kan inte koppla in sig för att man sitter där med fel kontakt i händerna.

Fast jag är inte orolig. Inspirationen har alltid återvänt till mig tidigare. Ibland snabbt. Ibland har det tagit tid. “Tillförsikt” säger jag till mig själv.

Allt jag har gjort i mitt liv har lärt mig att jag saknar röst. Att jag är stum. Blondinbella t.ex hon har en röst. Megafon kom på köpet. Att jag inte förstår varför hon har den där rösten säger antagligen mer om mig än om henne. Hon är som Maggan i högstadiet. “Maggan” undrar ni. Ja, ni vet den där populära bruden i klassen. Alla lyssnar på Maggan. När hon säger något. Ja och VAD spelar inte så stor roll. Alla vill vara kompis med Maggan. Eller ville skulle man ju tro. Men Maggan återuppstod på en klassträff som vi hade för en massa år sedan. Jodå, aningen åldrad. Men fortfarande medelpunkt i samma kretsar som hon röde sig i då och förr.

Fast jag har alltid skitit i dom där Maggorna. Inte brytt mig. Gått min egen väg. Inte ens Maggan kom åt mig. Eller brydde sig för den delen. Jag tror nog inte att någon av de Maggor man känt i livet har ägnat mig en tanke. Fast mig har det aldrig gjort något. Jag gör min grej och har gjort min grej i vilket väder som helst. Alltid. Det ger visserligen ingen hjälp med det där med rösten. Men man finns åtminstone för sig själv. Går den väg man vill och har bestämt sig för att vandra efter. Istället för att gå den där vägen som “Maggan” pekar ut som “själva vägen” då alltså.

Nu skall jag inte svärta ner Maggan såklart. Vet inget om hennes liv. Inte då. Inte nu. Men vi gick väl nio år i skolan tillsammans. Jag tror inte vi pratade en enda gång med varandra. Ja om det nu är möjligt. Vi var helt enkelt i olika delar av den där hierarkin som finns i en klass. Men när jag tänker på det så vet jag faktiskt egentligen inte ett dugg om Maggan precis som hon antagligen inte vet ett dugg om mig. Och det fina med just det är att det spelar ingen som helst roll att det har varit och är så. Åtminstone inte för mig. Troligtvis inte för Maggan heller.

Fast jag levde nog i ett parallellt universum då under skolåren också. Lite som nu. Eller mycket som nu. Jag gick ofta undan. Inte för att jag blev borttvingad utan för att jag valde det. Fast kanske det där är en efterkonstruktion ändå. Det är svårt att begrunda sin egen existens sedd utifrån. Man bleknar lite som en Schrödingers katt.

Återstår för mig gör bara att vandra uppåt. Släcka ned låtsaskontor. Stoppa i sig lite piller mot krämporna. Borsta tänder och lägga sig. Bok finnes såklart. Ett eller två kapitel skall man väl orka med. Sen dra iväg ut i de märkliga drömmarnas universum. Jag minns dem sällan. Men när jag då och då gör det så förvånar de alltid med sin absurditet. Varför? Men det finns inget svar. Som barn red mardrömmarna mig svettig varje natt. Nu händer det sällan. Var fanns jag i mitt förra liv om läckaget över i det här livet var så tydligt och fruktansvärt otäckt och hemskt. Eller är det bara fantasin. Som skapar hemska varelser under sängar och i mörka dörrposter. Jag vet såklart inte. Jag är nu ändå bara en gammal ocool gubbe.

Min dag är alltså till ända. Ny tag imorgon. Kanske med full inspiration och flöde. Kanske inte. Man får ändå ta det som det kommer. Vaknar man imorgon så är också det en seger i sig. I alla fall för den som älskar att leva.

Liksom.

Det är viktigt att ha koll på sin historia. Det är jag den förste att stryka under på. Men man får inte heller fastna där. Man måste ägna lika mycket tid och kraft åt framtiden som åt det gamla. Annars haltar det.

Jämvikt igen alltså.

Lär av det gamla. Men om du inte använder lärdomarna hämtade därifrån till att leva i och för en framtid så förolämpar du dem som skaffade sig den där kunskapen en gång i tiden å det grövsta.