Month: October 2020

För de flesta en helt vanlig torsdag. För mig med. Åtminstone hittills. Vad vet man om den här torsdagen. Också morgonen man vaknade efter att Estonia förliste var en vanlig dag. Inte visste man något om vad som skulle komma när man la sig. Dock fanns det en skillnad den där dagen. Jag sov på soffan i vardagsrummet den natten. Varför minns jag inte. Men antagligen var det något av barnen som låg på min plats i sängen efter en mardröm. Det andra skillnaden var att jag slog på tv’n när jag vaknade. Det brukar jag heller inte göra. Ja och där kom nyheten. Men det började alltså som vilken dag som helt. Som den här. Man vet så lite om det som kommer.

Jag gillar torsdagar. Jo jag brukar städa lägenheten uppe då. Roligare än så kan man såklart ha det. Men efteråt är jag tillfreds med den uppgiften också. En “helgmaker”. Idag undantag från den där rutinen. Finns andra saker att ta tag i. Undantagen stärker.

Jag vaknar före sex här på morgonen. Frasse, gammelkatten, tycker jag gott kan gå upp och försöker övertala mig om den saken på sitt sätt. Själv är jag inte lika övertygad. Men somna om är omöjligt såklart. Ger upp vid halv sju. Startar dagen där.

Men mörker utanför fönstret. Det är priset då såklart för ingen snö. Ett pris jag alltså gärna betalar, och det med dricks därtill. Mörkret förstärker den där blå känslan som genomsyrar hösten och den känslan är min bensin i allt. Jag är en deppig person helt enkelt. Men vill vara det. Trivs i den blå känslan.

Väl nere på låtsaskontoret tänder jag mitt ljus. Det brinner i princip stadigt den här tiden. Gillar väldigt mycket. Lugnar tankar och sinne. Sen te. Billiga påsar. Det duger åt mig. Känner ingen skillnad mot dyrare sorter. Hett vatten ner för strupe som har mer smak än Lossjöns fjällbäcksklara vatten i sig.

Morgon innebär också att gå igenom mail. Några siter finns det väl också att besöka. Sen kan man dra i startsnöret på riktigt för en ny dag. Om man nu inte känner för ett blogginlägg då, som idag alltså.

Det där skrivbandet är såklart helt onödigt och meningslöst. Det är antagligen därför jag gillar det. Ja rent av måste få ner några ord ibland. Någon slags terapi är det ju. Hindrar mig från att rösta på icke socialistiska partier när det är val. Tro nu inte att jag köper allt det där fåniga vänstersnacket. För det gör jag inte. Jag tror på EU och företag och till och med privata initiativ inom vård och skola. Men först kommer tron på att vi måste hjälpas åt. Ju närmare varandra vi befinner oss i samhället desto mer utvecklat är det. Jämvikt igen vet ni.

Näshårstrimmer. Vem trodde någonsin som ung att man skulle behöva det? Har i alla fall köpt en för tjugonio kronor för femton år sedan. Används flitigt i min näsa. Jo, fattar inte att det är en sådan tillväxt just där. Men en frisör förklarade att hårstråna tjockar på sig när man blir äldre. Syns mer alltså. Hursomhelst. Försöker hålla efter. Men idag burar den där grejen inte alls. Försöker byta batteri men burrar inte då heller. Hmm….. Laga alltså. Inte köpa nytt. I värsta fall får man väl använda skruvdragaren.

Men nu så. Jag skall försöka hitta den där koncentrationen som ligger och vilar sig i någon av småtårna. Föra upp den upp till hjärnbarken. Låta en sprida sig där sedan, fritt och våldsamt som en fransk revolution. För framtida segrar. Några onödiga ideer kan giljotinerna få ta.

Ha en god dag kamrat!

Börjar period två av dag tjugoåtta i månaden oktober. Det är 369 dagar kvar till nytt liv. Ettusensjuhundranittiosju dagar avklarade. Antar att det är sådär man räknar i fängelser också. Ja, så det fungerar väl här ute i friheten också. Varför inte? “Frihet” är ett vackert ord och en skön känsla när man äger den. Om man äger den.

Men man skall överleva dit bort också. Man har ålder och COVID-19 emot sig. Vrångheten med sig. Den sistnämnda går inte av för hackor här vill jag att alla skall veta. Om det hjälper har jag ingen aning om.

K. berättar att kamrat Ljungström är i “tidningen”. Ny musik släppt. Bra låt. Snurrar väl snart på en radioapparat nära mig också gissar jag. Han brukar ligga på självaste Larry F.. Själv undanber jag mig till och med dödsannonsen. Man blir skyggare med åren.

Fast jag hamnade i tidningen jag med en gång med en låt. Skämdes. Men det var sommartorka och en journalist ringde som hade svårt att hitta material. Tog tag i vad som helst. Ja och undertecknad som var för väluppfostrad för att slänga på luren. Det skall aldrig hända igen.

Höll på komma med i Svensktoppen nästa (om det nu hette det?) också. Eller kom med. Fick en plats. Det var några år sedan. De som valde ut hade väl ingen smak alls. Troligen. Men besatt kraften att tacka nej den gången. Tack gode han/hon/det/gud och jämvikten för det. Ibland tar till och med jag rätt beslut. Har aldrig ångrat.

Fast idag funderar jag faktiskt på musikutrustning. Eller snarare att göra musik. Det är inte så ofta numera. Har inte lugnet inom mig just nu. Men om den där funderingen sipprar upp till ytan så brukar det bli en sittning inte långt efteråt. Jag har såklart vintern på mig. Halvfärdigt finns det gott om på hårddisk. Ideer ännu fler i därför avsett huvud. Det handlar alltid om tid i mitt liv. Från födsel till död – eller hit fram till “gubbe” då – så har det funnits fler saker jag velat göra än det funnits tid för. Fördel: Det har sällan varit tråkigt. Nackdel: Ingen.

Perfekt kodardag idag för den som är programmerare. Regnet har strilat och forsat och hoppat ner för branta stuprör hela dan. Prognosen skissar upp tvåsiffrig värme framöver ett bra tag till. Jag står där i hejarklacken och fotbollsapplåderare intensivt. Dra åt helvete vinter skriker jag med jämna mellanrum som en tourettedrabbad när jag nu ändå bara står där. Varför inte liksom. När man kan. Vintern vinner ju till slut lik förbaskat.

Kalsonger anländer med posten. Det är bra att ha hela kalsonger utifall man skulle bli inlagd på sjukhus. Ja av samma anledning klipper man tånaglarna. Det finns ingen annan anledning. Ändå var det så att när jag råkade ut för min axelskada så var tånaglarna definitivt inte klippta. Dom trasiga kalsongerna han jag däremot byta innan taxin tom mig till Hudiksvall. Man kan tycka, ja och jag tyckte kanske det då också, att sitta i en taxi med en axelkula som är delad i fyra delar och med ett brott på överarmen, skumpandes fram och tillbaks på en då dålig väg till Hudik och sen tillbaks till Los igen och sen tillbaks till Hudiksvall dagen efter igen eftersom man då verkligen tittat på röntgenbilderna nukter och med glasögon på, borde vara värst. Men icke så. Oklippta tånaglar var värst. En sköterska förbarmade sig dock över dom en söndag dag tio. Klippte.

Man har sina prioriteringer klara.

Såklart.

Liksom.

Fast tycker det är gott att leva. Har ingen aning om varför. Men antagligen beror det bara på att jag inte hinner fundera över varför man inte inte skulle gilla livet och att leva. Väl medveten såklart om att det finns forskare som anser att en positiv inställning till livet är en hjärnskada. Jodå, jag har min åsikt klar om hjärnfunktionerna hos de där forskarna också. Det finns ett överflöd av dårar i den världen också. En del av dom får till och med Nobelpris.

Nu har jag inte tid med dig mer. Återkommer med mer svammel en annan dag.

Man måste börja någonstans. Alltid finns det en början. Det är något man kan hålla fast vid. Sluten är inte lika säkra. För de mesta är man sällan med där i slutet ens. Inte ens om man är huvudperson. Början, starten, inledningen, är alltså bättre att satsa sitt krut på.

Jag lägger till två filer. Det får bli min start på något nytt idag Skall fylla dem med information (och buggar) imorgon. Fylla dem med substans. Göra dem till mer än två tomma filer. Det är den makt jag har. Skaparen. Närmare han/hon/det/gud/jämvikten kan man väl inte komma som ocool gubbe. Knappast som människa heller. Vilodag är lördag här. Ja och fredagskväll. Grön IKEA-soffa alltså viloplats.

Båda våra söner hemma. Det finns något skönt med att ha sina “barn” hemma ändå. För “barn” förblir dom ju alltid även om båda numera definitivt tillhör gruppen “vuxna” med råge sedan länge.

Talgoxarna pickar fortfarande mycket irriterat på fönsterrutorna. Har behov av mat. Tycker dom. Men jag sträcker ut tunga åt dom. Lipar alltså. Här blir det ingen mat förrän kylan kommer till kullen på allvar. Nope. Det är fem grader ute och klockan är snart elva och vi är nära november. Och så skall det fortsätta. Försöker förmedla det med lipandet. Men Talgoxar vill ha mat i alla fall. Skiter fullständigt i min utsträckta tunga.

Rådjuren dom förser sig dock. När alla nedfallna äpplen är uppätna så kan man som rådjur ge sig på rosor och annat gott. Det mumsas på ut av bara h:e. Men en del växtlighet har vi såklart säkrat. Det kommer dom i alla fall inte åt. Värst är råbocken som har revir här på tomten och i omgivningen såklart. Han har mejat ner körsbärsträd, vinbärsbuskar och allehanda annat över åren. Lämnat ett horn generöst som pant dock. Men bara en gång.

Har en svag plan på elektronisk motoffensiv mot rådjur. Hundskall borde fungera. Om det inte kommer från samma ställe hela tiden och är dynamiskt. Oväntade rörelser fungerar. Det vet man ju. Men samma där. Måste varieras hårt. Fast man skall ha tid att fixa sådant där också såklart. Men en produkt är det rent utav. Det äts upp mycket dyrbart i våra trädgårdar som den som planterade växterna gärna velat ha kvar. Borde få kosta mer än tre kronor alltså. En krona vinst till mig då alltså.

Sniglar borde man väl också ge sig på. AI och laser tror jag på där. Stjärnornas krig fast i sin egen trädgård. Möjligtvis skulle man kunna gör ett tv-spel av alltsammans. Augmented reality. Monstren anfaller. Få folk att betala dyrt för att ta bort sniglarna i folks trädgårdar. Våldsamt och krigiskt. Onda mot goda.

Synd bara att jag har svårt med det där dödandet.

Måste bli lite mer mordisk i sinnet.

Jobbar på det.

Liksom.

Min gissning är för övrigt att vi kommer att få se många företag med tilltagande problem nu i höst. Man klarar ett halvår, men naggar på de resurser man har. Nu börjar det märkas att man gjort det. Ingen kan hålla på sådär hur länge som helst. Kan man inte hitta nya vägar att få in inkomster på, ja då sitter man i fällan. Måste ropa “mayday… mayday… mayday…”

Sen kan man såklart hoppas att man har fel.

Liksom.

Bärsen, som, som vanligt är bortkopplad från verkligheten hamnar väl på all-time-high igen.

Såklart.

Nu skall jag stänga ner och stänga av. Mata Hulk med några säckar pellets först såklart. Sedan efter det ta de knarrande trapporna upp mot lägenhet. God bok väntar. Såklart. Liv är inte komplett utan böcker och musik. Åtminstone inte mitt liv. Det finns inget märkvärdigt med det. Jag tar in rytm och historierna in i min själ och i mitt liv. Min bensin det där. Jo mat också såklart.

Sen hoppas jag på ännu en morgondag.

Går det inte på något annat sätt så får man manuellt packa upp de där backupfilerna. Ja plocka ihop dem också. Det tar en hiskelig massa tid. Men lugnet lägrar sig över kullen. Kommer det där “JÄVLAR…” över en så vet man att det fortfarande finns en möjlighet och en möjlig räddning. Alltså avvaktar man den där insikten.