Människan när hen är som bäst. Det finns åtskilligt med bevis på motsatsen också. Alla har båda i sig och ett val.
Categories
Month: October 2020
En sådan här dag när det snöar ymnigt är det skönt att ha den där postlådesensorn. Inga onödiga turer ut till postlådan här inte. Batteri fortfarande i god kondition. Signalstyrka: -85 dBm Sen skickar den såklart temperatur också. Lite för att jävlas.
Jodå “there is” såklart.
Categories
1 ——-> 2
Jodå, det snöar, men det verkliga snövädret skall väl inte komma förrän under kvällen, natten. Men inget att orda om såklart. Tiden är sådan och dessutom ser det ut att bli lite varmare framöver. Lita på björktrastarna alltså.
Fryser så in i h:e gör jag såklart men det vet ni som läser den här bloggen att jag alltid gör så inget att orda om det heller. Man dör inte av att lida lite. Dock gör man det av mycket lidande. Man måste iaktta gränsen däremellan och se upp. Liksom.
Inget lidande är ändå bäst. Utifall någon nu undrar över det. Njut folk!
Den stackars flädern utanför mitt fönster här på låtsaskontoret är mer trögtänkt än vad som är bra för en växt. Den släpper inga blad innan den helt förfryser. Turligt nog klarar sig stammen och grenarna längst ner. Men de övre grenarna och utskotten får man ta bort varje vår. Men man får ge den ganska många plus för dess ihärdighet. Den skjuter iväg så fort det blir varmt och blir lika hög som året före innan vintern tar den igen.
Kanske har den lärt sig det där av Tysklönnen. Den fäller inte heller bladen innan snön kommer. Står där som en sur och vrång gubbe fullövad ute i snön och släpper inte löven förrän en bra bit in i november när det blir riktigt kallt och inte en sen stolt Tysk lönn kan hålla emot på östfronten. Lite Deutschland över det hela.
Men trädgårdssäsongen är definitivt över här nu. Vi skall binda upp en del växter som rådjuren brukar gå hårt åt och stötta upp lite annat som snö och is gillar att plåga och tortera. Men annars så. Nästa trädgårdsupplevelse blir när snödropparna visar sig vid söderväggen. Mycket mer händer inte innan dess på det planet.
Fördelen är såklart att man inte behöver klippa gräset. Vår gamla gräsklippare gick, efter en del service från undertecknad, en hel säsong till. Tror att det går att få den att gå ännu en med ett drivremsbyte. Möjligen är det optimistiskt i överkant. Men vill med påståendet bara visa att till och med jag kan vara lite positiv ibland.
Liksom.
När min längtan efter andra människor brukar bli för stark åker radion på här på låtsaskontoret. Den har puttrat på några dagar nu. Men klarar såklart inte av skvalmusiken hur länge som helst. Måste äntra Spotify och mina egna spellistor till slut. Radion har fördelen att förse en med kunskap man inte visste man ville ha. Tablåleveranser har den fördelen. Poddarna är motsatsen. Jag är inget fan av poddar, har försökt många många gånger men det fungerar inte för mig. Men skall såklart göra försök igen. Kanske finns det en podd någonstans som också jag tar till mig. Men poddar håller en kvar inom de intressesfärer man har liksom nästan all media idag. Nyttigt att ta sig utanför det man tror intresserar en själv då och då, tror jag.
Annars är det lite trögt. För mycket annat som snurrar i huvudet just nu för att jag skall kunna koncentrera mig på riktigt. Händer mig alltid när det är något krångel med bilen. Inte löst alla problem där ännu. Men hoppas komma fram till en lösning snart. Kortsiktigt som alltid. Det finns inte utrymmet för mer. En vinter till på vägarna räcker. Liksom.
Nu skall jag kura ihop mig framför ett element.
Categories
Read
The man who does not read has no advantage over the man who cannot read. — Mark Twain
Categories
Soldatgravarna
Dom ligger där allesammans i skogsgläntan där vi vandrar i det vi kallar “vår” skog. Soldaterna i soldatgravarna. De är många just här. Återtåget från väster gick precis den här vägen den där vintern. Under natten, när man nådde de Hälsingska skogarna och säkerheten, var det bister kallt. Skadade och rådbråkade som man var efter det stora slaget blev det kylan som blev droppen som ledde de drabbade in genom dödens oupplysta dörr för många av soldaterna. De klarade sig hit men inte längre. Dog den första natten och den andra natten när de grunda gravarna grävdes i den djupfrysta jorden för de som dött dagarna innan.
Man blev kvar här i en vecka. Man hög ned träd. Eldade den frusna jorden för att kunna gräva ner liken efter befäl, de som fick plats i landets historieböcker, och de meniga som var glömda så fort de ströks ur rullorna.
Tio män och två hästar fanns kvar till slut. De, trashankar i dåliga kläder, gav sig av mot kusten. Utmärglade och svaga. Utan mat. Utan hopp. Endast två av dem nådde fram till Söderhamn och garnisonen. En kapten Ryttensköld och den menige kocken Krona från Katrineholm.
Efter sina upplevelse skapades ett livslångt band mellan dessa två män. De svor också på att resa tillbaks och ordna riktiga gravar till de soldater som en gång varit deras kamrater. Och det är dom vi vandrar omkring bland idag. Tjugotvå stensatta gravar blev det till slut. Ett hårt arbete var det att frakta hit stenbumlingarna som skulle bli de tappra soldaternas sista vila. En lokal försupen präst läste över männen när myggen och knotten något år senare bet och sög som om dom ville ha allt blod som fanns att få i en människas kropp. Träkors sattes upp med de dödas namn och militära grad. En minnestavla sattes upp i ena änden av gravfältet. Där berättades om modet hos tjugotvå män som aldrig kom hem igen.
Nu finns inget minnesmärke mer än de stensatta gravarna kvar här nu. Nästan ingen vet att här dog tjugotvå tappra män som stred för någon annans föreställning om ett Sverige som var större starkare och och omöjligt att besegra. Tills en natt då man inte längre var det. Här i en skog utanför Los nära Hälsingeleden tog stormaktstiden slut. Tjugotvå stensatta gravar är det enda vittnet till detta slut.
Categories
Friskt
Det friskaste jag hört på länge. HEJA!