Month: October 2020

Det är lite roligt när folk läser gamla inlägg som det här. Jag måste naturligtvis läsa jag med.

Det är jag och Isse som står där längst bak. Isse som blev professor i Fysik i Uppsala och numera sedan några år också sitter i Vetenskapsakademin. Ja Björgvin Hjörvarsson heter han egentligen. Men för mig såklart alltid Isse.

Kemistudenterna på första raden vet jag inget om. Isse och jag var udda fåglar. Fysiker som gjorde ett år på kemiska domäner. Men det gick säkert bra för dem alla. De var alla ambitiösa och intelligenta och kemiska typer.

Bilden är väl inte intressant på något sätt egentligen. De flesta har väl bilder som den här i sina lådor. Gamla tider. Man skall leva nu. Men när jag ser den minns jag såklart tiden. Här var jag liksom Isse helt inställd på en akademisk karriär. Forskning i gränslandet fysik-kemi var det jag ville syssla med. Molekyler. Ingen tvekan fanns om det just här. Men lite hade den där idealiserade bilden av en forskningsvärld fylld av människor som sökte sanningen i sina laboratorier börjat krackelera vid den här tiden. Alla dessa strebrar. Det var sällan meriter inom forskning som sattes i första rummet. Det behövdes vassa armbågar för att få de där få platserna som gav tillträde till ett liv levt i en akademisk värld. Helst pengar också. Eftersom det var många år där man inte drog in så många kronor och det gäller att överleva.

Men här på den här bilden hade jag nog ändå upptäckt de där datorerna som stod i källaren på Fysikum. Nej, inte uppslukad här, bara nyfiken, försiktigt intresserad, men ett år efter att den här bilden tagits är jag helt inne i datorernas (och elektronikens) värld. Bygger min egen RT-dator. Börjar faktiskt redan då skissa på det som skulle bli VSCP, men finner att det blir för dyra grejer. Jag minns tydligt besvikelsen när jag räknade ihop komponentpriserna.

Men strax före en stor förändring av riktning i mitt liv är det i tiden när den här bilden tas. Jag som står där bredvid Isse och ser glad ut har ingen aning om att den skall komma just här. Jag har ingen aning om livet framåt heller. Kan inte ens föreställa mig den där ocoole gubben som nu sitter och skriver om det här. Ja vissa dagar tror jag nog till och med att jag är rätt smart när jag befinner mig i det där. Sådant man växer ifrån så fort man lämnar universitetens skyddade verkstad såklart och tack och lov för det. De som stannar… ja jag vet inte hur det går med självbilden där. Den är inte alltid helt i synk med världen utanför, det vet jag.

Men att finnas här var en dröm som jag inte visste att jag hade bara några år tidigare. Då när ett popstjärneliv var drömmen. En annan sådan där tvär gir i livet när jag la en dröm och ett livsval åt sidan och började plugga. Vilken revansch det var. Fan jag kunde läsa in och förstå saker lik bra som alla andra. Förvånande. Spännande. Uppmuntrande. Det behövdes bara mognad och motivation. Japp, arbete också. Men det gick bra. Det kittlande när man först tänkte sig en fortsättning på universitet. Jag? Men betygen höll med marginal. Ja och sen den där dan när man blev antagen till det flotta Uppsala Universitet, Fysikaliska Institutionen. Har det funnits en lyckligare dag i mitt liv?

Fast bara en bild såklart. För alla utom för oss som är med i den. Vi minns såklart. Gott att minnas är det. Men liv levs nu. Man får aldrig glömma det. Speciellt när man kommer upp i åldrarna. Vår bästa tid är nu. Alltid.

Djup koncentration hela dan igår. Flyktigare idag. Nära noll. Dimma. Sökande. Men det är som det är. Blir som alltid lite irriterad. Vill så mycket. Men samtidigt van. Ja och ägandes den stora förmånen att det egentligen inte gör ett dugg, eftersom mitt liv, nu, åtminstone just nu, är på låtsas.

Ett år flög vi till Portugal den här tiden. Inte mer än tre dagar visserligen och allt var låg budget, men en ypperligt god investering var det. Som vanligt har en resa och upplevelser som den fört med sig blivit ännu bättre med åren. Minnena lever kvar. Dåligt urlakas ur dem. Men bäst såklart att man kan återvända till dem hur många gånger som helst och det kostar inte en endaste krona.

Precis sådär är det med människor man möter också. De som ger något. Man bevarar dem. Återvänder till dem när man vill. Tacksam för att de finns eller funnits. Inga pengar involverad där heller.

Ja och har man pengar så är det väl precis det där de flesta vill använda pengarna till. Köpa det som redan är gratis.

Visserligen har väl de flesta av oss en tro på att olika äganden av saker ger stor tillfredsställelse. Men tänk efter. Hur mycket glädje känner man över köpet av den där saken man köpte för tolv år sedan. Det gäller att “tänka rätt” här. Man kan ju köpa ett hus, en bil, en surfingbräda eller annat som man gör något med. Då har man ju ofta bra minnen med själva görandet. Som resan ovan alltså. Köpet av resan minns väl inte de flesta men upplevelserna minns man.

Fast det finns säker dom som minns sina köp med glädje också. Det finns ju massmördare med. Skadat gods.

Fast energi, vatten, elektroner, fotoner, vi betalar en jäkla massa pengar för sådant som är fritt, grattis och faktiskt tillgängligt i stora mängder. En utomstående betraktare måste få föreställningen att mänskligheten hatar friheten.

En koja långt ute i skogen vid en älv… ja det är nog grejen.

Hungern sliter i han här bakom tangentbordet. Måste åtgärdas. Kanske kan lite mat få den där inspirationen att börja bubbla igen. Värt att test.

Läser en annons om förvaring av robotgräsklippare. Kostnaden är lika stor per år som den gräsklippare jag inte hade råd att köpa i somras kostade. Sen kostar ju själva klipparen en del också. Ibland undrar jag om jag lever i samma värld som er andra. En instruktionssida om att byta däck på bilen. Vinterförvaring av gräsklippare. Jag fattar helt enkelt inte. Sen skriker man som en vansinnig om skatten höjs med en hundring i månaden fast den pengen skulle gått direkt till välfärden. Men kanske är det inte samma personer. Fast jag misstänker det. En försäkringspremie är väl inget problem att betala heller med en lättsinnig inställning till pengaflöde. Låt stålarna flöda uppåt. Liksom. För visst är det så det fungerar. Ett jättelikt pyramidspel med inbyggda krascher när vi alla skall “hjälpas åt”.

Trodde jag på mänskligheten så skulle jag bli kommunist. Men nu gör jag inte det. Jag tror den Svenska modellen, med både och i en socialistisk anda och med lite kapitalistiskt lättsinne är den rätta vägen. Den har i alla fall tagit oss jävligt långt. Väldigt många vill riva det som byggts upp just nu. Girigheten har aldrig varit mer utbredd än idag. Eller kanske har den det? Vad vet man? Hursomhelst tjänar inte ens den girige på det där för nog är det säkert så att den girige ändå kommer att sakna något efter att hen har nått ett av sina delmål. Det är liksom inbyggt i själva girigheten att det fungerar så.

Men inget jag kan göra något åt. Jag är sannerligen ingen influencer. Har aldrig varit. Anti snarare. Men tycka kan man ju. Få ur sig. Sen kan man gå och äta en bit mat. Precis som jag skall göra nu.