Det må vara fullmåne ute. Men tjocka moln också. Dimma. Man kan kanske ana en ljusare fläck på himlen. Om man anstränger sig. Men knappt det. Höstmörker äter allt ljus som en återfödd zombifierad Darth Vader på dåligt humör.
Men här inne på låtsaskontoret är det såklart både varmt och ljust. Att jag fryser ändå kan bara tillskrivas den svårt drabbade fryslorten inom mig. Jag borde sitta på verandan ovanför havet i ett kritvitt hus i Portugal nu, stanna där tills den första tussilagon slår ut här på kullen. Åka hem då och ta tag i koltrastar, blommor och badväder. Ja och upploppet. Njuta av den “sista” uppförsbacken.
Men jag stannar såklart. Det går det med. Fram till jul riktigt bra. Ja till nyår till och med. Sen avverkar man halva januari i ren chock. Det är sen. Dagar i kyla, snålblåst och mörker som är den stora prövningen. Men förra vintern rann liksom iväg. Pratar tidsmässigt då såklart. Man får hoppas på samma utveckling i år. Då kanske jag överlever också denna vinter och kommer ut ur den som mer än bara en clown.
Dagen – den man egentligen borde lämna därhän – är en svårt oinspirerad dito. Får kämpa med varje liten rad som skall levereras. Försöker hitta kraft nere i vänstertån som kan fördelas ut i resten av kroppen men inte ens den, nästan bortglömda, kraftreserven står mig bi idag. Antagligen den stora efter-besiktnings-tröttheten som drabbat mig. Eller Covid-19. Eller också har en latmask krupit in i mitt högeröra och börjat bygga bo där för sig själv och sin familj.
Det händer nämligen.
Det också.
Då och då.
Människor har jag inte träffat några idag. Lite som vanligt alltså. Men pratade ju med flera stycken igår då. Mindre vanligt. Det tröttar det med såklart. Ocoola gubbar orkar inte så mycket.
Förra veckans energi är alltså som bortblåst den här veckan. Det är som att gå ner i källarens mörka illaluktande katakomber efter att ha stått på höghusets tak och beundrat den vackra utsikten och världens alla underverk som alla underbart strålar i dagens vackraste ljus. Euforin, flytet, kreativiteten måste nu istället dras fram från sitt gömställe under soffan istället för att fritt flöda så att man nästan inte hinner med att få en plats i det där flödets få säten på väg mot framtida segrar.
Jag försöker såklart med min mest deppiga musik. Det blå tillståndet kan ibland föra mig tillbaks. Men idag går det inte. Inte ens Metallica eller AC/DC med all energi de hyggligt bjussar på hjälper ett endaste dugg. Orkar liksom inte med all den där energin. Inte idag. Energi är jobbig när man själv inte har den eller liksom sitter där bredvid energin men kan inte koppla in sig för att man sitter där med fel kontakt i händerna.
Fast jag är inte orolig. Inspirationen har alltid återvänt till mig tidigare. Ibland snabbt. Ibland har det tagit tid. “Tillförsikt” säger jag till mig själv.
Allt jag har gjort i mitt liv har lärt mig att jag saknar röst. Att jag är stum. Blondinbella t.ex hon har en röst. Megafon kom på köpet. Att jag inte förstår varför hon har den där rösten säger antagligen mer om mig än om henne. Hon är som Maggan i högstadiet. “Maggan” undrar ni. Ja, ni vet den där populära bruden i klassen. Alla lyssnar på Maggan. När hon säger något. Ja och VAD spelar inte så stor roll. Alla vill vara kompis med Maggan. Eller ville skulle man ju tro. Men Maggan återuppstod på en klassträff som vi hade för en massa år sedan. Jodå, aningen åldrad. Men fortfarande medelpunkt i samma kretsar som hon röde sig i då och förr.
Fast jag har alltid skitit i dom där Maggorna. Inte brytt mig. Gått min egen väg. Inte ens Maggan kom åt mig. Eller brydde sig för den delen. Jag tror nog inte att någon av de Maggor man känt i livet har ägnat mig en tanke. Fast mig har det aldrig gjort något. Jag gör min grej och har gjort min grej i vilket väder som helst. Alltid. Det ger visserligen ingen hjälp med det där med rösten. Men man finns åtminstone för sig själv. Går den väg man vill och har bestämt sig för att vandra efter. Istället för att gå den där vägen som “Maggan” pekar ut som “själva vägen” då alltså.
Nu skall jag inte svärta ner Maggan såklart. Vet inget om hennes liv. Inte då. Inte nu. Men vi gick väl nio år i skolan tillsammans. Jag tror inte vi pratade en enda gång med varandra. Ja om det nu är möjligt. Vi var helt enkelt i olika delar av den där hierarkin som finns i en klass. Men när jag tänker på det så vet jag faktiskt egentligen inte ett dugg om Maggan precis som hon antagligen inte vet ett dugg om mig. Och det fina med just det är att det spelar ingen som helst roll att det har varit och är så. Åtminstone inte för mig. Troligtvis inte för Maggan heller.
Fast jag levde nog i ett parallellt universum då under skolåren också. Lite som nu. Eller mycket som nu. Jag gick ofta undan. Inte för att jag blev borttvingad utan för att jag valde det. Fast kanske det där är en efterkonstruktion ändå. Det är svårt att begrunda sin egen existens sedd utifrån. Man bleknar lite som en Schrödingers katt.
Återstår för mig gör bara att vandra uppåt. Släcka ned låtsaskontor. Stoppa i sig lite piller mot krämporna. Borsta tänder och lägga sig. Bok finnes såklart. Ett eller två kapitel skall man väl orka med. Sen dra iväg ut i de märkliga drömmarnas universum. Jag minns dem sällan. Men när jag då och då gör det så förvånar de alltid med sin absurditet. Varför? Men det finns inget svar. Som barn red mardrömmarna mig svettig varje natt. Nu händer det sällan. Var fanns jag i mitt förra liv om läckaget över i det här livet var så tydligt och fruktansvärt otäckt och hemskt. Eller är det bara fantasin. Som skapar hemska varelser under sängar och i mörka dörrposter. Jag vet såklart inte. Jag är nu ändå bara en gammal ocool gubbe.
Min dag är alltså till ända. Ny tag imorgon. Kanske med full inspiration och flöde. Kanske inte. Man får ändå ta det som det kommer. Vaknar man imorgon så är också det en seger i sig. I alla fall för den som älskar att leva.
Liksom.
