Använder dagen till bilmekande. Eller det som blir kvar av dagen efter att jag har somnat på soffan om sanningen skall fram. Men tillräckligt med dag finns kvar efter det där snarkande för att jag skall hinna med alla tänkta bilmekarmoment för dagen. En förhoppning om att också hinna måla en dörr kommer dock på skam. Ja inte mycket annat blir avbockat från listan heller om sanningen skall fram.
Men nog går bilen lite jämnare efter lite byten. Frågan om det löser mitt problem. Det visar sig under den närmaste tiden. Man får lukta och sniffa och lukta och sniffa igen. Det är de verktyg man har att tillgå i det här fallet.
Liv som går. Jag älskar det. Har uppnått något slags lugn i sinnet som jag inte haft tidigare i livet under de senaste åren. Saker kan få ta tid. Jag var mer hetsigare och otåligare förr. Men nu, sitter en skruv fast så kan jag hålla på ett tag innan jag tar till skärbrännare och dynamit. Förr var det första valet.
Jag njuter numera av de där stunderna som förr bara var måsten. Ja jag tror till och med att jag skulle kunna gå en hel dag och kratta löv. Helt meningslös sysselsättning såklart. Men om jag varit tvungen så hade det nog fungerat. Förr. Icke!
Det där tillför en viktig del i mitt liv. Tack tack tack till gudar och universum för den där gåvan. En bättre gåva kunde jag inte ha fått. Men kanske är det bara så att det är den gamle i mig som upptäcker det där. Kanske har det där bara med ålder att göra. Det går liksom. Fast det tar tid.
Ålder är verkligen inte av ondo. I fyrtioårsåldern så försvann mycket av det där att vara till lags. Nu skiter jag i vad människor tycker om mig. Japp, varesig det är bra eller dåligt. Det är bara tyckande i alla fall. Tyckande som förändras nästa dag efter som de flesta ändå tycker lika som någon annan mästertyckare.
Det är alltså inte så dumt att bli gammal. Ja, för det första känner man sig inte ens gammal som gammal. Den stora paradoxen. För det mesta känner jag mig till och med som en rätt cool typ. Det där “ocool gubbe” är mest etikett på mig sedd från ung utifrån. Som en påminnelse om hur man blir sedd från folket i den ålder man har inom sig. Ja, den där tjugotvååringen som aldrig riktigt dog där inne. Den man inte vill tillbaks till men inte vill bli av med.
Men nu dags för mig att tvätta av mig oljelukten så gott det går. Sen göra en brasa, ja, låta K fixa en brasa, tur i kärlek och allt det där, en del har det, andra inte, så ta soffan i besittning. Leta i skåpen efter något slags godis först kanske. Något brukar det alltid finnas. Behöver man mer?
