Month: November 2020

Jag kommer äntligen ut på den där timlånga morgonpromenaden. Solen går precis upp ovanför horisonten, exakt vid den metrologiska soluppgången, jag vet det för att lamporna slocknar i fönstren här hemma när jag ger mig iväg. Så som det automatiska, programmerade, har blivit inställt.

Det har suttit långt inne det här att komma ut på en morgonpromenad de sista två åren. Trotts att jag verkligen älskar det och hela mitt jag verkligen behöver de där promenaderna. Men ibland vinner ursäkterna över viljan. Det går helt enkelt inte. Fysiken har som vanligt svar. Alla kroppar befinner sig i vila om man inte tillför en kraft. Jämvikten igen.

Men idag alltså. Nog är man lite seg. Men tar mig upp till och med för storbacken. Ja dom är två. Till och med den andra backen kommer jag upp för. Det förvånar såklart. Det finns mer kvar i kroppen än vad jag tror. Eller också är det bara idag, när hänförelsen över en morgon i skogen är som störst. Det lär visa sig.

Älginälvorna där i skogsbrynet ser väl inte helt aptitlig ut. Man förstår såklart varför björnarna är så närgångna. Någon vill tydligen att det skall fortsätta att vara så.

Men här växer också några av storgranarna som blev kvar när man avverkade den där julen. Dom som sett två världskrig och mer därtill. Gammelskog som döljer mig. Ovanför mig flyger den skygga korpen och jag dras med in i vikingatid. Varför just korpen har den effekten på mig vet jag inte. Men en magisk fågel. Den försvann några år från berget här där vi bor, men nu häckar åter en familj i branten precis där berget öppnar sig mot världen.

Och nog är det väl här uppe vid Tele-2’s mast som man skulle plantera en humle så att den kan klättra hela, ok nästan, vägen upp mot himlen. Den brukar alltid se sig besviken om här hemma när den når hela pinnens längd och inte kan växa högre. Här fick den sig verkligen en match. Japp, humle och solrosor borde Tele-2 kosta på. Ja Telia, på sin mast bredvid också.

Fast något i toppen på Tele-2’s mast tror att det befinner sig i Kalifornien. En fläkt ylar för fullt där uppe varesig det är varmt eller kallt. Hör den ända hem till huset ibland. Irriterande. Telias mast är dock helt tyst. Bara vinden som hörs där i spälverket.

Men barndomens telefonledningar sjöng dom också vissa dagar. Så varför skall inte telemaster få låta?

Den där lilla stugan har stått här ute alla år vi bott här. I början gick en telefonledning hit också. Det fanns en telefon där inne. Nu är den tom. Tror den har använts vid skidtävlingar. Stora sådana här uppe en gång i tiden. Före pengarna. Men till vad stugan har använts har jag ingen aning om. Los kommun tillhör den i alla fall. Ditmålat. Eller också är det här själva kommunkontoret. Den kommer nog att stå här hundra år till. Blir K-märkt. “Gammalt är bättre” tycker många. Eller bara tryggheten tänker jag.

En perfekt klättersten där borta hittar jag åt klätterintresserad son. Fast vad vet jag om “perfekt” i det fallet förresten. Stor och brant och lagom farlig verkar den i alla fall vara. Utmaningen i skogen.

Men härligt är det med en morgonpromenad. Rikedomar ligger i en mängd nära utanför dörren, fler än i vilket kassaskåp som helst. Man skall bara ta sig tid att komma ut och finna lust i sinne att uppskatta det som finns. Det kan vara bara skog också det här. Betraktaren bestämmer.

Stockholm är också vackert. Man behöver inte välja en sak, en plats. Det går att älska alltsammans. Idag skogen runt knuten. Imorgon en strand där Atlantens vågor slår in med full kraft. Ingen tävling. Bara underbart. Allt.

Kanske skall man skämmas för den här brödrosten. Vi köpte den för 27 kronor när Clas Ohlson började med sin Coline serie och hade en kampanj. Det är nästan trettio är sedan nu. Den börjar bli rätt bedagad. Det måste man väl säga. Glapp sladd gör att jag tar ner den på låtsaskontoret. Byter sladden och sätter lite gaffatejp över en spricka i plasten sen är den, ja inte som ny igen, så i alla fall fungerande. Den får hänga med ett år till (minst) helt enkelt. Den gör det som andra brödrostar gör den här med. Faktiskt.

Det är sådär med mycket här i huset. Det hänger med efter diverse reparationer. NEJ det är inte för att det är roligt som grejerna repareras, det är verkligen nödvändigt att de fungerar längre än det var tänkt. Men handlar väl också om värderingar. Vad som är värt något. En ny skinande brödrost eller ett sinne som är lugnt och harmoniskt. Det finns val och man kan bara välja själv.

Japp, man väljer sådant. Man kan till och med finna lugnet av att handla en brödrost om man är lagd åt det hållet. Vi är olika. Det mesta är ok. Själv känner jag det där lugnet i att jag kan fixa det mesta. Ja utom bilen då. Det är väl därför en trasig bil rör upp mitt sinne mest av allt.

Här på kullen har vi vilat mest i helgen. Brasa. Fika. Film. Ja och så lite mat. Jag har iof installerat väderstationen också. Men så fort det var gjort så försvann varenda vind från kullen. Inte lätt att verifiera grejer då inte. Försökte idag också men stiltje råder. Det som går att kolla verkar då i alla fall fungera.

Men från och med nu, ny låtsasarbetsvecka. Jag tänker sänka mig hela vägen ner till de djupaste nivåerna den här veckan har jag tänkt. Om nu inspirationen är med mig. Sådant vet man aldrig förrän man sätter igång. Får ta det om icke. Försöka igen. Men sugen på det där nu. Att fyllas upp i hela sinnet av ett problem och lösa det. Sen ta nästa och nästa. Ingenjörernas drivkraft. Japp, också en akademiker kan rulla över i det. Förstå. Även om vi “fysiker” för det mesta är mer inriktade på att följa spåren efter han/hon/det/gud/jämvikten. Förstå vad de där spåren säger om universum.

Kände jag inte att andra saker låg före i kön så skulle jag använt kvällen till musikskapande. Det suger i just den delen av tarmen just nu och jag måste verkligen vika en dag eller en helg till det där snart. Men här gäller – det tråkiga först. En dum princip som jag har kört efter hela livet. Oftast innebär den bara att jag aldrig hinner fram till det roliga. Evigt fördömd är jag alltså att alltid hålla på med måsten och tråkigt. Men nåja. Blir klar med bokföring i tid och sådana riktigt avskyvärt tråkiga saker blir jag i alla fall.

För den som undrar slog mig inte ens tanken att försöka koppla upp brödrosten. Finns liksom ingen mening med det. Eller?

Låt den nya veckan börja. NU!